Vägen mot friheten

Av Annette Forslund

Solen speglar sig i det stilla vattnet precis utanför mitt fönster. Min dotter åkte till sin pappa igår så det är bara jag hemma. Grannarna har åkt till sitt jobb eller så är de borta på påsklov. Hela dagen ligger framför mig och jag skall både till både en naturläkare och få massage. En dag som borde vara fylld med glädje. Men det är den inte.

Jag känner mig ledsen och ser hur tankarna snurrar där uppe ovanför mig. De försöker frenetiskt tala om för mig att jag borde ha ett “riktigt ” jobb och att det är på tiden att jag träffar någon man. Jag kan se dem och förstår också att det är på grund av de tankarna som gör att jag känner mig ledsen. Så vad gör jag nu? Ska jag försöka tänka bättre positiva tankar, yoga, meditera eller bara låta dem vara och inte göra dom fel. Jag väljer de sista. Jag ser dem och gör inget motstånd till dem. Ser att de inte är verkliga. Och eftersom de inte är verkliga så behöver jag ju inte göra något för att de skall ändras. Så fort jag tror att jag behöver göra något så gör jag dem starkare och mer verkliga.

Så här sitter jag nu och skriver och lägger märke till hur starkt mitt ego är som så gärna vill göra dem verkliga så jag får lida lite till. Undrar varför det blivit så upp och nervänt ? Det enda jag behöver göra för att må bra är att släppa taget om tankarna men det enda tankarna vill är att vara kvar. Jag börjar fundera på vem som bestämmer i mitt liv och vill inte att det skall vara mina tankar om det förflutna. För jag kan tydligt se att det är gamla känslor och tankar om det förflutna som kommer upp och gör att jag inte kan njuta av livet nu. En tydlig tanke är att jag ensam och att jag inte har någon att luta mig emot. Och att jag längtar efter den specifika personen. Samtidigt som jag vet att det är en illusion. Det finns ingen annan människa som kan göra mig hel och trygg. Så länge jag tror på den så kommer jag att få lida ibland och känna mig hel ibland. Det är det som är lärdomen de här morgonen. Jag tackar för den och fortsätter på min väg mot friheten.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette