Våga vara människa

Av Annette Forslund


Inte bra nog

Jag har jobbat med personlig och själslig utveckling i 15 år. Jag har mött väldigt många människor i mitt jobb och jag kan se hur vi alla, och jag menar alla, har likadana problem. Vi tror at vi inte är bra nog och att vi alltid behöver förbättra något. Sedan finns det gradskillnader. En del människor vill inte gå upp ur sängen för de tror att de inte är värda något alls. En del gör sig själva bättre än alla andra för de vill inte känna smärtan av sin litenhet. Det är inte konstigt att det är så eftersom vi hela tiden blir bombarderade med budskap om hur du blir snyggare, starkare, smartare, gladare, friare, mer framgångsrik, you name it !  Jag själv har annonser som vänder sig till människor för att de skall komma på mina kurser och föreläsningar för att bli mera av något. Men det jag försöker säga är att allt är OK. Att den dagen vi accepterar alla sidor hos oss själva så är vi fria. När vi förstår att även de dagar de känns tråkigt, jobbigt etc så är det bra. Men hur många av alla som jobbar med personlig utveckling visar upp den sidan av sig själv ? Jag saknar det mänskliga inslaget. Fast jag har förstått så mycket mera om livet just nu så innebär det inte att jag alltid går omkring och trallar. Jag är också rädd, ledsen, uttråkad, undrar whats the point, etc. Jag tror alla gör det men så länge vi bara visar upp the “happyface” så kommer man inte acceptera när det är “boringface”.

Ingen annans fel

Skillnaden nu från förr  är att jag inte skyller på någon annan när jag har en skruttig dag, för det tror jag inte på. Det är ingen annans fel hur jag mår. Det är bara mina tankar om min historia, min programmering, min felidentifiering som är i vägen för mitt välmående. Och för mig är det att vara människa. Vi har ett arv som vi bär på.

Ibland är det svårt att skriva om när det är jobbigt eftersom då kommer folk med goda välmenande råd som jag inte har bett om. Jag gillar inte när någon tycker synd om mig.

Nu när jag skriver det här inlägget så kan jag se att jag har exakt varit som de personer jag kritiserar. De som bara visar upp det fina. Jag har också varit sådan. När jag ser det så kan jag känna empati och kärlek för mig själv och för alla andra som gör det. För jag trodde inte att jag var helt ok om jag visade upp alla sidor hos mig själv. Nu när jag duger för mig själv så vågar jag visa upp hela mig, både de vackra och de fula, de glamorösa de vardagliga men även det fantastiska, som också kan vara läskigt att visa. Alla människor gillar verkligen inte “happy people”.

Det finns också den andra sidan av myntet, människor som hela tiden skriver om hur hemskt allting är och hur de lider för att få bekräftelse och andras sympati. I tidningarna är det det som säljer. Rubrikerna brukar ofta vara- Hur någon är drabbad eller blivit utsatt.

Dopminkickarna

Pratade med en gammal elev till mig i går som gått coachutbildningen, en jättefin kille som var 28 år när han gick. Idag är han 36 och vilken resa han har gjort. Från att vilja ha allas bekräftelse och bli sedd jobbar han nu med människor med att hjälpa dom att våga vara sig själva. Han beskrev det som att han har fått tända av eftersom det frigörs mycket dopamin när man får alla kickar av andras gillande. Och att ibland saknar han drivkraften som det skapade. Jag kan verkligen känna igen mig i det. Men för det mesta är jag väldigt tacksam att jag slipper springa där ute och söka andras gillande.

Jag känner däremot att jag behöver dela med mig av mig för jag ser så många som lider. När jag vet att det finns ett annat sätt att leva känns det taskigt att inte dela med sig av det. Det är därför jag skriver de här bloggarna, det är ett sätt att dela med mig och ett sätt att också ge till mig själv. Jag kommer på innehållet medan jag skriver. Jag har ett litet frö som jag börjar med sedan så kommer det som skall komma.

Hoppas du får en härlig dag du fina människa

❤️

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Behåll lugnet

Förra inlägget jag skrev så beskrev jag hur jag blev lurad av en Rikshadriver i Bombay och hur arg jag blev. Funderade på det senare och såg hur stressad jag var och hur min energi var jämförelse med när jag sedan  flög från Kathmandu till Pokhara där jag befinner mig nu.

Jag hade gått om tid på mig och behövde absolut inte stressa när jag kom till flygplatsen. Jag åkte inrikes så det var en liten flygplats men med många avgångar. Jag fattade inte mycket av vad jag skulle gå och hur bagaget skulle skannas.  Men jag frågade mig fram och log och det funkade bra, de var vänliga och hjälpsamma. När jag checkat in mitt baggage hade jag en timme kvar innan boarding så jag  köpte en kaffe och en kexpaket, hade inte ätit nåt för jag gick vilse på förmiddagen i Kathmandu  🙂  och satt mig för att vänta på boarding. Förstod ingenting av tavlan där det stod vilket plan som skulle avgå var och när. Tiderna som blinkade hade redan varit och det blinkade boarding hela tiden. Men jag stressade inte upp mig utan kunde inte låta bli att le inombords. Allt är en enda röra men de verkar ändå ha koll i kaoset. Hittade en annan tjej med ryggsäck som satte och väntade så satte mig med henne och sedan hjälpte vi varandra och tyda och gå fram till disken lite då och då och fråga om det var vår tur att boarda. När det äntligen var dags så kände killen igen oss och kom fram och sa till.

I planet fick jag sitta med en man som såg extra prydlig ut, kostym och fina skor med välkammat hår.Vi började prata och han berättade att han jobbade med säkerhetsfrågor. Han ställde många frågor om livet i Sverige. När jag beskrev hur många av oss var skilda och hur våra barn flyttade mellan föräldrarna varannan vecka och hur vanligt det var med bonusfamiljer skattade han så det mullrade ifrån magen.Han tyckte det verkligen lät både roligt, konstigt och förvirrande för alla inblandade.

När jag klev av planet så stod det massor av militärer på flygplatsen och mannen som suttit vid mig fick ovationer och stora blombuketter. Jag vinkade lite i smyg när han försvann in i en byggnad omringad av fans och förstod att han var nog högt uppsatt när det gällde säkerhetsfrågorna.

Innan jag hittat min väska så kom han fram till mig och gav mig hans nummer och sa om jag behövde hjälp med något så fanns han där  och sedan frågade om jag ville ha skjuts till hotellet. Han ordnade med en bil och fyra militärer som skjutsade mig fram till mitt fina lilla hotell som jag bokat för bara 250 kr natten. Ett jättemysigt hotell med utsikt över bergen  som jag verkligen stormtrivs i.  Här kan jag sitta och bara glo på utsikten, älskar det.

Tänk så olika det kan vara och  jag lär mig hela tiden. Det är som  universum alltid vill berätta för mig att  inte hetsa upp mig och att inte stressa. Inget blir bättre av det.

I morgon skall jag ut och vandra i Himalaya i fem dagar och  skall bli jättespännande. Jag hoppas mitt illa knä hållet,sänd gärna  helande tankar.

 

 

Kramar

Annette