Våga vara människa

Av Annette Forslund


Inte bra nog

Jag har jobbat med personlig och själslig utveckling i 15 år. Jag har mött väldigt många människor i mitt jobb och jag kan se hur vi alla, och jag menar alla, har likadana problem. Vi tror at vi inte är bra nog och att vi alltid behöver förbättra något. Sedan finns det gradskillnader. En del människor vill inte gå upp ur sängen för de tror att de inte är värda något alls. En del gör sig själva bättre än alla andra för de vill inte känna smärtan av sin litenhet. Det är inte konstigt att det är så eftersom vi hela tiden blir bombarderade med budskap om hur du blir snyggare, starkare, smartare, gladare, friare, mer framgångsrik, you name it !  Jag själv har annonser som vänder sig till människor för att de skall komma på mina kurser och föreläsningar för att bli mera av något. Men det jag försöker säga är att allt är OK. Att den dagen vi accepterar alla sidor hos oss själva så är vi fria. När vi förstår att även de dagar de känns tråkigt, jobbigt etc så är det bra. Men hur många av alla som jobbar med personlig utveckling visar upp den sidan av sig själv ? Jag saknar det mänskliga inslaget. Fast jag har förstått så mycket mera om livet just nu så innebär det inte att jag alltid går omkring och trallar. Jag är också rädd, ledsen, uttråkad, undrar whats the point, etc. Jag tror alla gör det men så länge vi bara visar upp the “happyface” så kommer man inte acceptera när det är “boringface”.

Ingen annans fel

Skillnaden nu från förr  är att jag inte skyller på någon annan när jag har en skruttig dag, för det tror jag inte på. Det är ingen annans fel hur jag mår. Det är bara mina tankar om min historia, min programmering, min felidentifiering som är i vägen för mitt välmående. Och för mig är det att vara människa. Vi har ett arv som vi bär på.

Ibland är det svårt att skriva om när det är jobbigt eftersom då kommer folk med goda välmenande råd som jag inte har bett om. Jag gillar inte när någon tycker synd om mig.

Nu när jag skriver det här inlägget så kan jag se att jag har exakt varit som de personer jag kritiserar. De som bara visar upp det fina. Jag har också varit sådan. När jag ser det så kan jag känna empati och kärlek för mig själv och för alla andra som gör det. För jag trodde inte att jag var helt ok om jag visade upp alla sidor hos mig själv. Nu när jag duger för mig själv så vågar jag visa upp hela mig, både de vackra och de fula, de glamorösa de vardagliga men även det fantastiska, som också kan vara läskigt att visa. Alla människor gillar verkligen inte “happy people”.

Det finns också den andra sidan av myntet, människor som hela tiden skriver om hur hemskt allting är och hur de lider för att få bekräftelse och andras sympati. I tidningarna är det det som säljer. Rubrikerna brukar ofta vara- Hur någon är drabbad eller blivit utsatt.

Dopminkickarna

Pratade med en gammal elev till mig i går som gått coachutbildningen, en jättefin kille som var 28 år när han gick. Idag är han 36 och vilken resa han har gjort. Från att vilja ha allas bekräftelse och bli sedd jobbar han nu med människor med att hjälpa dom att våga vara sig själva. Han beskrev det som att han har fått tända av eftersom det frigörs mycket dopamin när man får alla kickar av andras gillande. Och att ibland saknar han drivkraften som det skapade. Jag kan verkligen känna igen mig i det. Men för det mesta är jag väldigt tacksam att jag slipper springa där ute och söka andras gillande.

Jag känner däremot att jag behöver dela med mig av mig för jag ser så många som lider. När jag vet att det finns ett annat sätt att leva känns det taskigt att inte dela med sig av det. Det är därför jag skriver de här bloggarna, det är ett sätt att dela med mig och ett sätt att också ge till mig själv. Jag kommer på innehållet medan jag skriver. Jag har ett litet frö som jag börjar med sedan så kommer det som skall komma.

Hoppas du får en härlig dag du fina människa

❤️

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette