Utan koll i Los Angeles

Av Annette Forslund

Lite korkad

Los Angeles är stort, väldigt stort. Jag försöker lära mig hur allt hänger i hop och när jag tror att jag har fått koll så märker jag att det hade jag inte alls. Det är bra för mig att vara här och inte ha någon koll. Det gör mig ödmjukare som människa. Jag känner mig ofta lite korkad när jag inte vet vilken bensin jag skall tanka och när jag inte förstår vad jag skall svara när de frågar mig något på en engelska som går väldigt fort. När jag är hemma så har jag mycket mer koll, då vet jag vad jag skall handla för mat, var jag hittar de varor jag söker och hur de ser ut. Här tar allt mycket längre tid eftersom jag inte hittar och inte vet. Ibland är det jobbigt att vara den korkade, det är skönare att vara den där självsäkra som vet hur saker funkar. Samtidigt som jag vet det är i det okända vi växer som människor och hur bra det är att att bege sig ut i det otrygga, i de där områdena  när man inte vet.

Öka förståelsen av dig själv

När man bara befinner sig i de trygga zonerna tror jag att man lurar sig själv att man känner sig själv och vet hur man funkar. Jag tänker att det vore bra för alla att bryta upp ibland i från sin trygga vardag. Man får en annan förståelse för varandra och tar inte allt för givet. Undrar vad som skall till för att vi skall förstå på riktigt att vi egentligen inte kan ta nåt för givet. Vi skulle vi byta ut förgivet till tacksamhet istället. Vi skulle vakna på morgonen och vara tacksamma att vi har fått ännu en dag att leva. Vi skulle verkligen ta vara på det där ögonblicket som inte kommer tillbaka.

Jag är här med min dotter och hennes kille. Det är hennes första kärlek, sitt första riktiga förhållande. Det som hon aldrig kommer att glömma bort. Det som kommer att finnas kvar i henne hela livet. Jag kommer själv ihåg min första kille när jag var femton år. Jag kan absolut inte förstå att det var  mer än 35 år sedan. Om  ytterligare 35 år kanske jag inte lever.  Och de kommer att gå mer än dubbelt så fort än den tid som varit. När jag förstår det är det som om hela mitt system lugnar ner sig och jag kommer tillbaka till stunden som är nu. Stunden som jag vill njuta av och känna tacksamhet över. Då spelar det inte så stor roll längre att jag inte har någon koll. Jag behöver inte ha det eftersom egentligen är det inte viktigt. Jag kan se att det bara är mitt ego som behöver ha det, en falsk trygghet som kan raseras hur fort som helst.

Lyssna inåt

Det är egot som känner sig dum och vill förstå, som vill ha koll. Mitt hjärta fattar att det inte alls är viktigt, det förstår att det viktigaste är stanna upp och vara här , att njuta av kärleken, palmerna och bergen. Hjärtat struntar totalt i vilken bensin som skall tankas i  bilen eller vad de olika motorvägarna heter. Jag kan verkligen känna de två olika delarna i mig och vilka olika energier de har. Tricket är att påminna sig själv hela tiden om när egot sätter igång och berättar hur viktigt det är med att veta och att ha koll. Jag ser och hör en delen av mig men jag agerar inte på den, utan bara betraktar den och låter energin av den finnas där innan den lämnar. Energin är ofta mer rastlös och tror den behöver göra något genast för att återta kontroll medan hjärtat har en helt annan energi. Hjärtat/ Själens energi den ler mer och säger – allt är lugnt, lyssna inåt, du har så mycket mer koll än vad  du anar, lyssna bara till din inre GPS och följ med i flödet. När jag hör och känner den energis så vaknar jag upp till nuet igen och blir lugn och hela systemet fylls av tacksamhet och tillit.
Inget på utsidan har hänt men precis allt hat hänt på insidan, från den plats jag upplever livet.

Varm solig kärlek till er,

 

Annette

 

 

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette