Ut i det okända

Av Annette Forslund

Förändringarnas tid är här

Om två månader flyttar jag ur min lägenhet och jag vet inte vart jag tar vägen.  Jag har precis skrivit till de som har anmält sig till min coachutbildning om att det inte blir någon i höst. Jag har beställt en enkelbiljett till Indien den 28 oktober utan någon retur. Allt  det här känns härligt och läskigt på samma gång. Coachutbildningen har jag haft sedan 2009 och det har varit en av mina hörnstenar i mitt företag. Det har varit där jag känt mig trygg och den största inkomsten i mitt bolag har kommit in. I lägenheten har jag bott i fem år och njutit varje dag av utsikten över vattnet.

Ibland hör jag en röst i mitt huvud som ifrågasätter vad jag håller på med. Jag har det så bra så varför kan jag inte bara sitta nöjd i båten och njuta. Vad är det som gör att jag vill vidare?
Jag vet att de är min själ, min ledsagare och bästa vän, som har bestämt och jag får snällt följa med. Efter 18 år av inre arbete vet jag att den vet fast mitt intellekt inte alltid håller med. Jag behöver ut i det okända. Det är bara i det okända något nytt kan komma in. Jag har en dröm att åka runt i världen och resa och att hålla föredrag och att ha sköna retreats på härliga ställen. Jag gör ju det redan men i mindre skala,nu vill jag göra det större. Min drivkraft är att väcka människor från robotlivet, att släppa taget ifrån det yttre för att dyka in i det inre och upptäcka allt underbart som finns där.

Slå på kontakten

När man stänger av kontakten med sin själ stänger man av kontakten med sitt liv. Då blir livet tomt och innehållslöst och oftast ett ständigt jagande efter status och “prylar”. Man famlar i mörkret och man stänger av sina egna känslor. Det är allt för många som lever så och  jag vet att det går att tänka och känna något helt annorlunda. Det vet jag eftersom det var precis så jag levde innan jag ändrade mitt liv. Den gången behövde jag må riktigt dåligt för att våga förändra mitt invanda och trygga liv. Den här gången gör jag inte en förändring ifrån den platsen utan nu kommer den ifrån ett nyfiket utforskande. Jag har skapat en stor tillit i mitt inre och en harmoni i mitt liv. Det har absolut inte varit enkelt och jag är fortfarande rädd ibland, men det är ok.

 

Jag är övertygad av att vi människor inte har kommit hit till den här jorden för att kriga och kämpa. Det enda vi behöver kämpa med är att inte låta egots begär och rädsla ta över våra liv. När vi låter den delen av oss styra blir det aldrig bra. Vi behöver bli medvetna om vår inre värd och lyssna till vår själ, inre röst, intuitionen eller vad du vill kalla det. När vi lyssnar till den blir det alltid bra. Det som är svårt är när vi står mitt i mellan det vi vet och det vi inte vet. När vi inte har något att hålla i, där kan det kännas väldigt svajigt, men det är där förändringen sker. När vi vågar släppa taget och säga till livet:

-Ok jag är redo, jag vet att jag kommer att klara mig vad som än händer eftersom det finns en plats i mig som jag alltid kan återvända till och vila.

Har du inte hittat den platsen, där hjärnan och hjärtat är sams, när det tycker lika så rekommenderar jag dig att lägga din tid att hitta den. Den platsen är väldig skön att vara på, den platsen är självklar och harmonisk. Det är från den platsen vi är i nuet och känner oss mer levande och det är därifrån alla handlingar förstärks.

Det är också ifrån den platsen vi attraherar det vi har i våra liv. Man kan säga att det blir som ett energifält runt dig och den platsen drar till sig mer av samma energifält. Negativt dras till negativt och positivt dras till positivt. Negativa tankar hämmar vår utveckling medan positiva tankar höjer vår medvetandenivå och hjälper oss att utvecklas.  När våra tankar är synkade med hjärtat minskar de vårt dömande och rädsla och istället skapar de harmoni och glädje och vi skapar mer av det vi vill ha i våra liv.

Jag kommer att ha en stor föreläsning den 12 september i Stockholm om just det här. Där jag också kommer att ta upp om vad den senaste hjärnforskningen säger, jättespännande! Du kommer också få lyssna på en musiker importerad ifrån Los Angeles som jag lovar inte kommer lämna något hjärta oberört.

Läs mer här om föreläsningen

Önskar dig en skön dag med massor av tid att lyssna till det käraste du har i dit liv – din själ  <3

Annette

 

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette