Smält isberget

Av Annette Forslund

Vi är rätt lika

Precis avslutat en coaching på zoom som jag har i min webbkurs – skapa en ny verklighet. Och jag är alldeles varm i hjärtat av att fått coacha i en timme. Tänk att alla människor sitter med samma funderingar,utmaningar,jobbiga tankar, tvivel och känner oss konstiga ,utanför och annorlunda ibland. Men att vi också är glada, knasiga, har nya ideér, massor av kärlek till andra människor, vill väl men ibland blir det fel. Försöker och lyckas, försöker och misslyckas. Har drömmar om framtiden och om resor, värme, kärlek och sol.

Undrar varför det skall vara så komplicerat ? Kan det inte bara vara lätt och enkelt. Men jag har lärt mig att vi skall lära oss förstå med hjälp av kontrasterna i livet. Undrar om det är någon som alltid är nöjd ? Någon som alltid har läget under kontroll och alltid bara trallar med. Jag tror inte det, livet är utveckling, vi är här för att lära oss. Vi går olika skolor. Vissa går relationsskolan, vissa går pengaskolan, andra går jobbskolan, barnskolan och vissa går hälsoskolan. Vissa går alla skolor på en gång. Ofta fungerar vissa delar i livet lättare än andra. I de områden vi inte har så mycket tankar om hur det borde vara eller inte vara utan där det liksom bara rullar på. Medan i de områden där vi lägger mycket tankeverksamhet om hur det borde vara, det är där vi har problemen. Där har vi också ofta mera  kontrollbehov.

I vilka områden i ditt liv vill du ha mest kontroll ? För mig är det  kärleksrelationer, jag trodde inte det men ser det nu när jag verkligen har rannsakat mig. Ju mer jag kan släppa tankarna om hur det borde och ska vara och låta det bli som det är menat desto bättre blir det.  Men mina barn till exempel, där är det lätt. Jag har en väldigt bra relation med  dem, har inte speciellt stort behov att  kontrollera dem, litar på att de gör de som är bäst för dem och att de har sin resa att göra. Jag blandar mig inte i så mycket utan jag finns där och berättar bara hur mycket jag älskar dem.

Låt isen får smälta

När jag tror att  jag  kommer i beroendeställning till någon så  tror att jag också att jag behöver  kontrollera dem mera. Men egentligen är det inte sant. För om jag har hundra procent tillit till till mig själv och till livet så kan jag släppa kontrollen. Jag är inte beroende av någon annan även om det kan se ut så på utsidan. Till exempel av ett jobb eller av en man. Men om jag kan släppa den tanken så kan livets flöde börja flöda fritt och då kommer jag att få precis det jag behöver. Visst är det en spännande tanke?  När du håller fast vid någonting som vi gör när vi försöker kontrollera så stoppar du också möjligheten till förändring. Det är som vi fryser bilden, och när något fryser till is är det omöjligt att förändra. Tänk dig ett stort isblock. Men när vi släpper tanken så öppnat vi upp flödet, vattnet smälter och isblocket försvinner.

Ett sätt är att se på de delarna i livet som är enkelt för dig, hur gör du där? Hur är du där ? Vilken slags energi har du ?Sedan ser du om du kan vara på samma sätt i de delar där det är krångligare där du har mer motstånd.  Jag vet inte hur det är med  dig ? Men jag gillar iallafall flödande vatten bättre än kalla isblock 🙂

Med önskan om mer värme både inuti och utanför,

Kram

Annette

 

 

 

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette