Bakom masken bor friheten

Av Annette Forslund

Jättekonstig fråga

I dag ringde det en tjej till mig och frågade om jag kunde jobbcoacha henne. Det som var som speciellt med samtalet var att jag avbröt henne mitt i en mening med att fråga henne – Bor du i Dalarna? Jag fattade inte själv var den frågan kom ifrån så i meningen efter sa jag – Oj vad kom den meningen ifrån. Hon började skratta och jag med. Jag skrattade så tårarna rann.  Frågan jag hade ställt var jättekonstig eftersom hon ringde ju och frågade om jobbcoaching i Stockholm. Hennes man kom från Dalarna. Vet inte om jag plockade upp något i det eller vad som hände. Kul var det i alla fall och vi fick oss ett gott skratt båda två.

Igår när jag åkte hem med bussen började jag prata med en tant som var på väg hem efter att ha firat sin  86 åriga födelsedag. Hon var så gullig och pigg med glimten i ögat. Hon berättade att hon varit på ett museum med sin dotter och sett på 365 olika små lergubbar som en konstnär hade gjort. Hon berättade om alla de olika rörelserna gubbarna gjorde men så sa hon helt plötsligt  att hon hade velat sno en gubbe ! Då började jag också skratta så tårarna rann. Jag kunde se den där lilla tanten när hon var 8 år istället för 86 år. Det var fortfarande så mycket bus i henne. Jag älskar verkligen att skratta och jag älskar det som är oförutsägbart. När människor gör något som man kanske inte har förväntat sig. Det är därför det är så härligt att vara med gamla och med barn. De har inte samma välpolerade yta.

Vi föds fria

När vi föds är vi fria för då är vi bara den vi är. Men sedan när vi växer upp så slutar vi  tro på “att bara vara jag” räcker så vi skapar en bild i våra tankar om hur vi borde vara. Inte nog med det utan vi börjar också tro på att vi är den bilden.  Sedan övar vi  på att passa in i bilden vi själva har skapat med hjälp av vårt eget dömande. Men så länge vi tror att vi är den bilden kan vi aldrig bli fria. Det är bara ditt riktiga jag som är bakom alla maskerna som är fri.  Jag tror att när man blir gammal så orkar man endera inte hålla kvar i bilden utan man blir den man var i början av livet eller så blir man bitter och stel. Då har man fastnat i bilden man själv har skapat. När jag jobbade som sjuksköterska så kom jag ihåg hur gamla människor på långvården hade liksom fastnat i sitt eget dömande. De var helt stela och man fick vända dem i sängen var tredje timma för att de inte skulle få liggsår.

Jag vill inte få liggsår utan jag vill mycket hellre sno lergubbar när jag är 86 år. Därför dömer jag mig inte när jag säger konstiga saker utan jag skrattar åt mig själv istället. När man skrattar frigörs massor av goda hormoner, kroppen blir mjuk och man sover bättre. Så kan vi inte lova varandra att vi inte behöver ta oss själva på så stort allvar och bjuda på oss lite mera, det gör inget att man “bara är den man är”????

Vill du få igång ditt skratt rekommenderar jag varmt att prova på skrattyoga med Soul.

Här kan du läsa mer om det

https://www.facebook.com/events/539342243104013/

Kramar

Annette

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette