När terrorn slår till

Av Annette Forslund

Fyra timmar efter den förmodande terrorattacken i Stockholm sitter jag och tänker på vad som har hänt, vad det innebär och hur livet kan förändra sig på några sekunder. Jag själv var hemma och hade yogat, låg i savansana(stilla vila) och hörde hur telefonen vibrerade. Eftersom jag hade den på ljudlöst lät jag den ringa. Sedan ringde det igen och igen. Klev upp och tänkte att det är verkligen någon som vill något. Hade fyra missade samtal från tre av barnen och min exman. Plus ett mess från sonen – RING mig pronto. Alla var i säkerhet, min dotter var lite chockad eftersom hon jobbade mitt emot Åhlens där bilen körde rakt in. De hade blivit panik och polisen hade sprungit in i deras affär och bara skrikit – spring så snabbt ni kan härifrån.  Jag pratade med henne när de satt inhysta i Mood gallerian, sa något om att hon skulle försöka andas lugnt och att inte ta in allas rädsla. Inget bra sagt, hon blev arg och la på luren. Såklart hon inte var mottaglig för det, hon var mitt i det som hände medan jag satt här hemma i ett lugnt space. Det jag märker är att när jag sedan satte på nyheterna och började lyssna på vad som hänt så blev jag också rädd. Gärningsmannen är inte gripen och hela staden blir som ett vacum. Det är ju precis vad de vill, terroristerna eller vem det nu är som har gjort den här handlingen. Låt oss inte skrämmas. låt istället den här händelsen göra oss mer vakna. Vi kommer aldrig kunna skydda oss från händelser som den här, då kan vi inte gå ut. Låt oss istället fördjupa vår kontakt med vårt hjärta och vår tillit att det här händer för att vi skall kunna förstå vad som är viktigt i livet, vad  det är vi värdesätter. Att vi slutar att klaga på småsaker utan istället börjar tala om för varandra hur mycket vi bryr oss. Vi är alla connectade och när något sånt här händer då får vi kontakt med  det. Vi vill hjälpa och finnas till hands, vi bryr oss och vi sträcker gärna ut en hand. Låt den handen få fortsätta vara utsträckt. Ju fler utsträckta händer desto mindre kan terrorn gripa klorna i oss.

Nu har det gått en vecka efter jag skrev inlägget ovan och jag har sett vad som har hänt efter attacken. Min dotter är sjukskriven som många på hennes jobb, alla traumatiserade, de känner tomhet, skuld, är helt energilösa, tycker det är obehagligt med folksamlingar och gråter väldigt lätt. Tänker att de inte pratas så mycket om dem, alla som blev rädda och behöver laga själen. De var 9 personer som behövde åka till sjukhus men jag undrar hur många som blev skadade i sitt inre. Många känner skuld för att de mår som de mår och  egentligen inte såg något. De tycker inte att det räcker med att de hörde skriken och såg paniken i varandra ögon. Jag tror det är viktigt att verkligen förstå att det sätter spår och att man behöver vara snäll med sig själv. Oavsett hur vi reagerade så behöver vi acceptera vår egen reaktion och stryka med vår egen hand på vår egen kind och säga att det är helt ok att känna som vi känner.

Ställ dig frågan hur många gånger du istället känner skuld och tycker att du inte borde känna det du känner. Ju mer du ger dig själv tillstånd att låta dina känslor skölja över dig utan motstånd desto fortare lämnar de dig. Gå till ditt hjärta och känn med  dig själv istället för mot dig själv. Det är bara där du kan läka. Kärleken är den starkaste kraften av dem alla, inte bara till andra utan till dig själv.

Vi kommer kanske aldrig att förstå vad  det är som avgör varför vi tog vissa beslut den dagen. många har berättat att de var på väg in till Åhlens men ändrade sig , vissa var där 10 minuter innan, tog en annan väg eller helt hade precis passerat. varför det var just fyra människor som avslutade sina liv den dagen. Det enda vi kan förstå är att vi inte har kontroll av den yttre verkligheten. Det enda vi kan göra är att skapa ett inre klimat av kärlek och tillit, det är bara där vi kan hitta lugn och frid.

Kärlek och ljus

Annette

 

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette