När livet suger

Av Annette Forslund

Skrev ett inlägg på min privata facebooksida där jag beskrev att jag kände mig värdelös, vaknade på  morgonen och kände mig  låg. Vet inte varför, precis som jag heller inte vet varför jag vissa mornar vaknar och känner mig glad. Precis innan jag skrev inlägget hade jag suttit och scrollat på facebook och sett glada människor som hade lyckas med olika projekt och människor som var i gemenskap och glädje. Vad som hände var att jag började jämföra mig och i jämförelse med dom var jag misslyckad och värdelös. Innerst inne visste jag att det inte stämde men jag hade inte en chans mot tankarna som invaderade mig som ett stort grått åskmoln som kan invadera himlen på bara några minuter. Du vet när det är en solig dag och du ligger på stranden och plötsligt ser man att det är ett stort åskmoln på intågande och man måste skynda sig att söka skydd. Så ifrån att ha känt mig lite nere så kände jag mig bara fel och misslyckad. Nedan kan du läsa vad jag skrev.

“Sitter och tänker att jag är värdelös, att jag inte kämpar tillräckligt länge och håller ut och gör en sak tillräckligt länge och blir super framgångsrik.. Att jag inte tillhör någon speciell grupp av människor som gör en grej och har en guru. Har inget jättestort kompisgäng, har flera utspridda. Har ingen hobby, har ingen favoritserie som jag följer, har inte ens en tv, pratar inte med mina föräldrar eller barn varje dag, nästan aldrig med mina syskon. Det känns som ett monster ha invaderat mitt mind och bara säger dumma saker till mig. Vill bara gråta eller gå ut och skrika till någon stackare.
Jag vet också att absolut inget av det jag skriver är sant, jag vet att jag är en modig själ som går min egen väg men ibland känns det bara så ensamt, och det känns ensamt när jag inte är i kontakt med mig utan bara hör tankekonstruktioner fyllda med lögner.
Jag vet att det kommer kännas helt annorlunda när tankarna har passerat. Så jag behöver inga goda råd om vad jag skall göra utan jag behöver bara få skriva att ibland så suger det fett ..”

14045757_1180486421993511_1650069157815733517_n

Jag fick jättemånga kommentarer från vackra själar som skrev att de kände igen sig och att det går över. Någon skrev att jag kanske var bipolär, en annan skrev att jag skulle skaffa mig en hobby och den bästa var att jag kanske kunde grädda våfflor och bjuda in någon 🙂 Så gulligt, jag skrattade faktiskt högt, tyckte det var jätteroligt. Så allas kommentarer hjälpte mig väldigt fort att se att de tankarna var inte sanna. Men de som hjälpte mig mest var att jag till 100 % vet att de yttre har inte något med mitt välmående att göra. Jag kan känna mig lika värdelös även om jag framgångsrik och har ett stort kompisgäng.
Jag hade känt mig låg hela den dagen och då är det som om tankarna måste hitta någon förklaring till varför.

Ju mer vi kan se att vi alltid “hittar på ” något så vi kan förklara varför vi inte känner oss glada desto mer fria blir vi att inte tro på det och då går det fortare över. Just när vi är fångna i tankarna så känns de sanna men om vi vet “deep down” att det inte är det så sveper de tunga regnmolnet över oss fortare. Precis som vi inte gör något annat än att söka skydd på sommaren så kan vi göra likadant med våra inre regnmoln. Hur ser ditt skydd ut? Mitt skydd var att skriva om det, att uttrycka att nu känns det så här, och att veta att det inte är sanningen. Ett annat skydd kan vara att vända uppmärksamheten till något annat, att meditera, yoga eller bara veta att det är där tills det inte är det längre. Det viktigast är nog att förstå att det inte är något fel. I naturen regnar det ibland och vi vet ju hur vi njuter av solen extra mycket om det regnat länge. Det är fullständigt normalt att vara glad och att vara ledsen. Det är vår natur. Det som inte är vår natur är att tänka för mycket och att hela tiden försöka tänka oss ur problem. Om problemet är att vi är fångna i tankarna så behöver ta oss till en annan plats för att bli fria. I hjärtat bor friheten, när vi känner tacksamhet är vi inte fångna i våra tankekonstruktioner längre. Och när vi är fria så kan vi se klart.

15036682_1271333386242147_4823847594171391247_n
Dagen efter skrev jag ett nytt inlägg på facebook

God morgon alla underbara själar. Vaknar till solen och gårdagens tankar har bytts ut mot nya tankar som är sanna. De talar om för mig att jag inte kan vara värdelös och att mitt värde har ingenting med vad jag gör eller har att göra. Jag är värdefull bara för att jag finns till precis som alla andra på den här planeten. Det som blir tydlig är att när jag inte är i kontakt med den sanningen blir jag ledsen och arg och det gör ont. Då reagerar jag utåt och hittar något fel där ute, och det är ganska lätt att hitta något som suger. Superlätt faktiskt.

Jag kan också se hur min hjärna verkligen försöker få mig att tro på det men… jag blir fången kortare och kortare tid och jag är otrolig tacksam för det. Jag känner också enorm empati för alla som är fången hela tiden, som verkligen tror på de där hemska tankarna. Men som många skrev så är det bara mänskligt, det kommer alltid att finnas dagar när vi glömmer bort vilka vi är. Och då är det så skönt att vi har varandra och blir påminda att det är så att vara människa och att det är ok. Så låt oss fortsätta att påminna varandra hur älskade vi är oavsett vad vi har eller kommer ifrån. Och att vi kan vara mer mänskliga, vi behöver inte vara perfekta, vi är allt. Vi är gudomliga varelser i en liten mänsklig kropp med massor av skavanker och det är precis som det skall vara. och vi tror ofta att andra människor har mer koll, mer pengar, mer lycka, mer självförtroende, mer av något som vi inte har. Det är också ok men det är inte sanningen. Sanningen är att vi är fantastiska varelser allihopa som har antagit utmaningen att vara här på jorden just nu och att alla hör vi ihop.

Kram Annette

 

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette