När livet förändras

Av Annette Forslund

Jag brukar skriva och säga –  När man inte accepterar det som är skapar man ett motstånd och det är motståndet som skapar lidandet. Det är väldigt lätt att säga när livet är på topp, när man har fullt av energi och livslusten flödar. Det är mycket svårare när man har hostat så man kräks i flera veckor, svettas på nätterna så man inte kan sova och när humöret känns som en berg och dalbana.

Jag gör allt jag kan för att hålla mina vibrationer på topp. Jag yogar, mediterar, dricker grönsaksjucier och lyssnar på inspirerande youtube kanaler. Jag vet att mina tankar skapar och att livet går upp och ner. Men just idag vill jag bara skrika  – Nu är det nog! Nu vill jag ha tillbaka min gudagnista och glädje, det här är inte ok, jag avskyr att vara låg. Varannan dag kommer den tillbaka, jag känner hur det spirar, jag känner glädjen och kärleken inom mig, och tänker, nu äntligen är det över. Sedan nästa dag när jag knappt sovit så  känns det som jag inte vill göra något, jag vill bara stänga in mig och ge upp.

Och jag vet att det är precis det jag behöver göra, ge upp, kapitulera till förändringen att jag har kommit in i en ny fas i livet. Men jag vill inte, jag vill vara som förut. Jag fortsätter och tränar på acceptans, jag smeker mig över kinden och säger att jag är vacker och värdefull. Jag tränar på att älska min kropp som förändras, som blir stelare och samlar på sig mer hull. Jag fortsätter att dricka gröna drinkar, jag går ut och går i skogen fast jag inte vill, när jag väl är ute i naturen så känner jag att naturen är snäll och god, den dömer inte, där kan jag vara mitt ledsna jag som sörjer min ungdom och att jag är på väg in i en ny fas. Jag vet att det är en övergång och jag vet att när jag är sams med mig själv att jag älskar den här fasen i mitt liv. Snart har jag ingen annan att ta ansvar över än mig själv och att jag kan göra precis som jag vill.

Jag ser tillbaka på mitt liv och kan känna och förstå att det klart jag är trött.  Jag har fött tre barn som jag uppfostrat, skilde mig när de var 2. 7 och 9 år samtidigt som jag har drivit flera egna bolag. Alla besvikelser, sorger, glädjeämnen. Alla förälskelser, dödsfall, rädslor, hopp och förtvivlan. Tänk alla gånger det har känts övermäktigt och sedan har ändå alltid allt löst sig. Så kanske är det så att ju mer jag accepterar och omhuldar allt som har varit och sedan tar farväl så kommer hostan att släppa. Läste i Louise Hays bok – Du kan hela ditt liv – att hosta betyder att det är en förändring som du motsätter dig.

Jag berättar för mig själv att det är ok att vara ledsen och trött ibland. En tår rinner nerför min kind och jag vet att i morgon är en ny dag.

Och den nya dagen kom… I dag är det tio dagar sedan jag skrev det första inlägget och jag har slutat hosta. Min kropp är glad igen, livsenergin forsar i mina ådror. Det jag gjorde var att verkligen acceptera och då vaknade jag upp till en annan dimension där jag nästan  bara ser möjligheter och glädje.  Så till er alla som inte känner er på topp vill jag bara säga – jag vet hur det känns och jag vet att det kan vara totalt annorlunda i morgon så ge inte upp hoppet utan släpp bara taget.

 

Ljus och kärlek

 

Annette

 

 

 

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette