När hjärtat får tala – Annas resa till egen företagare

Av Annette Forslund

Finns mer än det vi ser

Anna Numell har alltid känt att det finns något mer än det vi ser med blotta ögat. När hon var barn så kunde hon känna av andra människor och energier som ingen annan såg eller förstod. Eftersom ingen bekräftade henne i hennes närhet drog hon slutsatsen att det måste ha vara något fel på hennes upplevelser och på henne själv. Redan som som 5 åring upplevde hon stark dödsångest och vid 8 år ville hon ta sitt liv. Hon förstod det inte då, men senare har hon förstått att det var ett försök att komma hem tillbaka till en plats där hjärtat och själen är det centrala. Hon ville inte vara här på jorden i ett samhällssystem där människor lärt sig att det är viktigare med att vara smarta än att leva i  kärlek och närvaro till sig själva. Hon längtade helt enkelt hem.

Tonårstiden var jobbig och mörk och hon utvecklade anorexia samtidigt som hon också tränade styrketräning.

Styrketräningen ledde henne till  yogan som hon hittade på grund av sina stela muskler. Vid första mötet med yogan hände något i det inre, det var något som väcktes till liv och hon började komma ihåg det hon hade glömt bort och förträngt. Hon hörde något viska därinne, kroppen var inte bara hård och skrek utan innanför skalet fanns något som hon längtat efter.

Det var början på en resa tillbaka hem till sig själv och sedan dess har hon haft  yogan som en trogen vän samtidigt som hon gått en mängd olika kurser i personlig och andlig utveckling.

Längtan att bidra

Eftersom hon alltid  har velat bidra till andra människor har det lett henne i  sina yrkesval till olika serviceyrken, både inom krog branschen, på träningsanläggningar och på span.

2005 utbildade Anna sig till Stress och friskvårdsterapeut och startade sedan sitt eget första företag men var inte riktig redo att se sig själv som en företagare och tro på sin egen förmåga. Hon såg det istället  mer som en hobbyverksamhet och jobbade som personlig assistent på sidan om för att få en inkomst.

Två år senare startade hon nästa företag inom bygg och anläggning och då med sin dåvarande sambo. Ganska snabbt kände hon att det var inte det hon brann för så efter tre år klev hon av och satte sig på skolbänken igen. Den här gången utbildade hon sig  till hälsopedagog,

2013 men den treåriga utbildningen i ryggen gick hon till arbetsförmedlingen direkt efter hon var klar  och bad om att få starta eget bidrag. Eftersom det inte fanns ett enda jobb att söka så gav handläggaren med sig och beviljade bidraget.

Annas yogakurser blev fort fulla och hon åkte runt med sin dotter och höll yogaklasser men tryggheten att hon bara kunde försörja sig på sitt egna företag ville inte riktigt infinna sig så samtidigt som hon drev sitt företag så jobbade hon som personlig assistent och inom skolan.

Nu är det dags

Men nu är dags och det finns inget som kan stoppa henne.

Min tillit till att jag är buren är enorm och jag vet att den här gången kommer det att gå vägen Jag har jobbat med mitt inre och verkligen sett de strategier jag har använt och de trosföreställningar jag har trott på som har stoppat mig i mitt företagande.

Hon har också rensat och skalat av situationer och människor som inte ger energi utan mer ha tagit energi. Samtidigt som hon har valt in människor som stöttar henne till 100 %.

Anna har också vågat synat sin ekonomi och verkligen räknat ut att hon klarar sig i 9 månader om hon inte drar i en krona i sitt företag samt att hon frågat en vän som lovat att låna henne pengar om det skulle gå helt åt skogen .

Jag har lärt mig att be om hjälp och är duktig på det.

På hennes CV står det att hon är beteendevetare, hälsopedagog, Heart IQ coach, yogainstruktör m.m. Men framförallt är hon en medmänniska, livsnjutare, drömmare, mamma och människa med allt vad det innebär

När jag frågar vilken målgrupp hon har så vill hon inte begränsa sig.  De som kommer till henne på sina hjärtcirklar är män och kvinnor mellan 22-84 år och de är människor som innerligt vill börja leva ifrån sitt hjärta.

Och det är ju egentligen vad Anna har vetat hela livet. Hur viktigt det är att leva från sitt hjärta och vad som händer om vi inte gör det. Hon vet hur det känns är att inte lyssna på sitt hjärta och hur det känns när hon gör det. Den dödsångest hon hade som 5 åring är borta men om den gör sig påmind vet hon numera att det bara är ett symtom att hon inte lyssnar på sitt eget hjärta. Det är som en vägvisare hur sann hon är med sig själv. Jag tänker när jag intervjuar henne att egentligen har hon inte behövt alla de utbildningar hon har gått eftersom hennes jobb i dag handlar om att följa sin intuition som hon litar på till 100 % och sedan vägleda människor från den. Det har ingen skola kunna lära henne utan det är bara hennes egen tillit till sig själv som har växt,  det är därför kan hon nu börja använda sitt absolut bästa verktyg – sig själv.

Jag önskar verkligen Anna lycka till och ser henne som ytterligare en stark och modig kvinna. En kvinna som öppnar sitt hjärta, har mod att följa det och lär ut det till andra.

Vill du läsa mer om vad Anna gör:

www.annanumell.se

http://heartiq.com/profile-member_profile/318

www.yogapt.se

 

Vill du också börja leva från ditt hjärta och våga tro på att du har förmågan att skapa det liv du drömmer om?  Vill du ha en mentor som håller dig i handen och peppar dig när du faller och berättar för dig att du kan? Jag finns här för dig och min mission är att fler ska våga börja leva ut ifrån sin själ. Du behövs.

www.skapaverklighet.se

 

 

 

 

 

 

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette