När en ny dörr skall öppnas

Av Annette Forslund

Viktigt med vackert

Landande i Manila för några timmar sedan, landet där min stora kärlek är född, känns speciellt att vara här. Sitter i en mysig lägenhet i ett område med pool och vakter nära flygplatsen. Vi åker vidare till hans föräldrar i morgon, ytterligare två timmar söderut med flyg till General Santos. Njuter verkligen av att lägenheten där vi stannar över natten är ren, ljus, har balkong och varmt vatten i duschen. Efter att ha bott på ett flertal ställen efter jag lämnat Sverige har jag upptäckt att boendet är jätteviktigt för mig. När jag kom till Dehli och träffade Ritchie så hade han bokat ett hotell på ett hotell där rummet låg på första våningen och utsikten var ut mot ett hus som hade ramlat ihop. Rummet var ganska ok men läget var hemskt. Det låg utanför en av alla Dehlis trafikerade vägar så det kändes som de evigt tutande bilarna nästan var inne i rummet. Dagen innan hade jag bott hos Munesh och hans familj, som jag skrev om i förra bloggen, i deras sovrum på en jättehård säng i ett mörkt rum. Det är verkligen hemskt att klaga för de bor där jämt och jag tyckte det var jobbigt en natt.

Vissa människor verkar inte alls bry sig på samma sätt. Ritchie tyckte hotellet var helt ok, bara man har en säng och sova i.  Men för mig var hela vistelsen både i Dehli och i Japipur dit vi åkte sedan mest jobbig. Jag har tyckt om Indien förr men den här veckan tyckte jag bara att det var för mycket av all trafik, all förorening, alla försäljare och tiggare, alla kor och grisar som åt bland soporna, alla män som både kissar och spottar lite varstans. Jag hade svårt att se skönheten i landet, kvinnorna i sina sarier, alla kryddor och vackra färger. Jag såg mer det fula än det fina. Funderat mycket varför det var så och har inget riktigt svar faktiskt. Kanske är det så att allt har sin tid, det är dags att lämna Indien. Kanske är det så att jag och Indien inte har samma energifrekvens längre. Min själ vill någon annanstans nu. Jag älskade att vara i Pokhara i Nepal den platsen hade en frekvens som jag tyckte om. Det vekar som om jag behöver mer vackert i mitt liv just nu, vackert, lugnt och stilla.

Själens längtan

Vad längtar du efter, vad vill din själ ha mer av ? Många gånger gör vi saker av gammal vana. Vi tror att bara för att vi tyckte om att åka till vårt landställe eller till vissa vänner så kommer vi tycka om det för evigt. Men det är  sällan så och då försöker vi hålla fast vid något som redan har passerat. Många gånger därför att vi hade goda minnen eller upplevelser av den platsen eller människorna. Men ju mer vi lyssnar desto svårare är det att ignorera den djupare känsla inom oss som alltid har något viktigt att berätta. En känsla som många gånger inte har någon logisk förklaring. Det svåra är att ta adjö, att stänga dörren. men om vi inte stänger några dörrar kan vi inte öppna några nya.

Jag ser verkligen fram emot att öppna en ny dörr och  upptäcka mer av Filippinerna och de öar vi skall besöka efter vi varit några dagar hos Ritchies familj. Jag ser fram emot turkost vatten, varm sol, vackra stränder, inga avgaser och vänliga människor.

Njut av stillheten i Sverige 🙂

Kram

Annette

 

 

 

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Behåll lugnet

Förra inlägget jag skrev så beskrev jag hur jag blev lurad av en Rikshadriver i Bombay och hur arg jag blev. Funderade på det senare och såg hur stressad jag var och hur min energi var jämförelse med när jag sedan  flög från Kathmandu till Pokhara där jag befinner mig nu.

Jag hade gått om tid på mig och behövde absolut inte stressa när jag kom till flygplatsen. Jag åkte inrikes så det var en liten flygplats men med många avgångar. Jag fattade inte mycket av vad jag skulle gå och hur bagaget skulle skannas.  Men jag frågade mig fram och log och det funkade bra, de var vänliga och hjälpsamma. När jag checkat in mitt baggage hade jag en timme kvar innan boarding så jag  köpte en kaffe och en kexpaket, hade inte ätit nåt för jag gick vilse på förmiddagen i Kathmandu  🙂  och satt mig för att vänta på boarding. Förstod ingenting av tavlan där det stod vilket plan som skulle avgå var och när. Tiderna som blinkade hade redan varit och det blinkade boarding hela tiden. Men jag stressade inte upp mig utan kunde inte låta bli att le inombords. Allt är en enda röra men de verkar ändå ha koll i kaoset. Hittade en annan tjej med ryggsäck som satte och väntade så satte mig med henne och sedan hjälpte vi varandra och tyda och gå fram till disken lite då och då och fråga om det var vår tur att boarda. När det äntligen var dags så kände killen igen oss och kom fram och sa till.

I planet fick jag sitta med en man som såg extra prydlig ut, kostym och fina skor med välkammat hår.Vi började prata och han berättade att han jobbade med säkerhetsfrågor. Han ställde många frågor om livet i Sverige. När jag beskrev hur många av oss var skilda och hur våra barn flyttade mellan föräldrarna varannan vecka och hur vanligt det var med bonusfamiljer skattade han så det mullrade ifrån magen.Han tyckte det verkligen lät både roligt, konstigt och förvirrande för alla inblandade.

När jag klev av planet så stod det massor av militärer på flygplatsen och mannen som suttit vid mig fick ovationer och stora blombuketter. Jag vinkade lite i smyg när han försvann in i en byggnad omringad av fans och förstod att han var nog högt uppsatt när det gällde säkerhetsfrågorna.

Innan jag hittat min väska så kom han fram till mig och gav mig hans nummer och sa om jag behövde hjälp med något så fanns han där  och sedan frågade om jag ville ha skjuts till hotellet. Han ordnade med en bil och fyra militärer som skjutsade mig fram till mitt fina lilla hotell som jag bokat för bara 250 kr natten. Ett jättemysigt hotell med utsikt över bergen  som jag verkligen stormtrivs i.  Här kan jag sitta och bara glo på utsikten, älskar det.

Tänk så olika det kan vara och  jag lär mig hela tiden. Det är som  universum alltid vill berätta för mig att  inte hetsa upp mig och att inte stressa. Inget blir bättre av det.

I morgon skall jag ut och vandra i Himalaya i fem dagar och  skall bli jättespännande. Jag hoppas mitt illa knä hållet,sänd gärna  helande tankar.

 

 

Kramar

Annette