När en ny dörr skall öppnas

Av Annette Forslund

Viktigt med vackert

Landande i Manila för några timmar sedan, landet där min stora kärlek är född, känns speciellt att vara här. Sitter i en mysig lägenhet i ett område med pool och vakter nära flygplatsen. Vi åker vidare till hans föräldrar i morgon, ytterligare två timmar söderut med flyg till General Santos. Njuter verkligen av att lägenheten där vi stannar över natten är ren, ljus, har balkong och varmt vatten i duschen. Efter att ha bott på ett flertal ställen efter jag lämnat Sverige har jag upptäckt att boendet är jätteviktigt för mig. När jag kom till Dehli och träffade Ritchie så hade han bokat ett hotell på ett hotell där rummet låg på första våningen och utsikten var ut mot ett hus som hade ramlat ihop. Rummet var ganska ok men läget var hemskt. Det låg utanför en av alla Dehlis trafikerade vägar så det kändes som de evigt tutande bilarna nästan var inne i rummet. Dagen innan hade jag bott hos Munesh och hans familj, som jag skrev om i förra bloggen, i deras sovrum på en jättehård säng i ett mörkt rum. Det är verkligen hemskt att klaga för de bor där jämt och jag tyckte det var jobbigt en natt.

Vissa människor verkar inte alls bry sig på samma sätt. Ritchie tyckte hotellet var helt ok, bara man har en säng och sova i.  Men för mig var hela vistelsen både i Dehli och i Japipur dit vi åkte sedan mest jobbig. Jag har tyckt om Indien förr men den här veckan tyckte jag bara att det var för mycket av all trafik, all förorening, alla försäljare och tiggare, alla kor och grisar som åt bland soporna, alla män som både kissar och spottar lite varstans. Jag hade svårt att se skönheten i landet, kvinnorna i sina sarier, alla kryddor och vackra färger. Jag såg mer det fula än det fina. Funderat mycket varför det var så och har inget riktigt svar faktiskt. Kanske är det så att allt har sin tid, det är dags att lämna Indien. Kanske är det så att jag och Indien inte har samma energifrekvens längre. Min själ vill någon annanstans nu. Jag älskade att vara i Pokhara i Nepal den platsen hade en frekvens som jag tyckte om. Det vekar som om jag behöver mer vackert i mitt liv just nu, vackert, lugnt och stilla.

Själens längtan

Vad längtar du efter, vad vill din själ ha mer av ? Många gånger gör vi saker av gammal vana. Vi tror att bara för att vi tyckte om att åka till vårt landställe eller till vissa vänner så kommer vi tycka om det för evigt. Men det är  sällan så och då försöker vi hålla fast vid något som redan har passerat. Många gånger därför att vi hade goda minnen eller upplevelser av den platsen eller människorna. Men ju mer vi lyssnar desto svårare är det att ignorera den djupare känsla inom oss som alltid har något viktigt att berätta. En känsla som många gånger inte har någon logisk förklaring. Det svåra är att ta adjö, att stänga dörren. men om vi inte stänger några dörrar kan vi inte öppna några nya.

Jag ser verkligen fram emot att öppna en ny dörr och  upptäcka mer av Filippinerna och de öar vi skall besöka efter vi varit några dagar hos Ritchies familj. Jag ser fram emot turkost vatten, varm sol, vackra stränder, inga avgaser och vänliga människor.

Njut av stillheten i Sverige 🙂

Kram

Annette

 

 

 

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette