När du hör vad ditt nästa steg är

Av Annette Forslund

Känslan leder dig

Många som jag coachar vet inte riktigt vad de vill. Jag tror orsaken är att ingen har lärt dem att lyssna till sig själva. Många föräldrar tror att det är deras jobb att berätta för deras barn vad som är rätt eller fel. Då tar de  bort ungens tro på att det alltid finns en inre röst, en källa som vet. Jag gjorde det själv på mitt första barn innan jag visste annorlunda.

Källan finns alltid inuti aldrig utanför. Många har också blivit lärda att det verkligen finns en rätt eller fel väg och att ifall de väljer fel väg är det kört för evigt. Inget av det är mer tokigt. Det finns inte ens nåt som är rätt eller fel.  Jag tror att innan vi kom hit på den här jorden bestämde vi vad vi vill uppleva och se mer av. Vi ville uppleva vem vi är, hur vår själ känns i en mänsklig kropp. Hur  glädje, passion och kärlek känns och hur det känns när vi är långt bort från den vi egentligen är. Skulle vi komma ihåg det behöver vi aldrig mer lyssna utåt, bara inåt och veta när vi är ur kurs. Vi ställer en fråga och sedan lyssnar vi till vilken impuls vi får. Impulsen leder oss till svaret. Ofta är inte impulsen den vi har tänkt oss, därför lyssnar vi inte. Egot kommer istället upp med förklaringar varför du inte skall lyssna till impulsen. Vi har också lärt oss att det skall finnas rationella förklaringar till varför vi gör saker. Vi kan ju inte göra en sak bara för att vi känner för det, men tänk om det är precis det vi skall göra.

Olika frekvenser

När vi ställer en fråga kan vi heller inte vänta oss svaret direkt. Frågan och svaret har två olika energifrekvenser. Om du bara frågar samma fråga om och om igen så är du på fel frekvens för att ta emot svaret. Du behöver ställa frågan och sedan släppa den och lita på att svaret kommer. För att ställa in sin energifrekvens för att ta emot kliver man ur vägen med sitt ego. Man mediterar för att der är skönt, man springer för det är kul, man älskar för att man njuter av det. Man gör saker för att det är så roligt att göra dem , inte för att de skall leda någon vart. Man är som ett barn som älskar att leka. Många har glömt bort hur det är att göra saker som är roliga och fulla av njutning utan att de har något mål. Ett barn som leker har inget mål med leken, de slutar när de inte vill leka längre om ingen vuxen blandar sig i och berättar att det måste slutföra det de påbörjat.

Två olika språk

Själen och Egot har två helt motsatta sätt att kommunicera och egot har ingen plats i kommunikationen om du skall ta reda på vad  du vill. Egots röst är alltid mer sträng, mer listig, ger oss ofta skuldkänslor och talar ofta om att vi inte riktigt räcker till eller tvärtom, att vi är bättre än andra. Egot kommunicerar med brist och rädslor, egot är strategiskt. Som till exempel om du  har du tänkt på att säga upp dig, då kommer tankar som –  det är bättre att vänta till efter semestern, löneförhöjningen eller när en ny chef har blivit tillsatt. Egot har väldigt många förklaringar till allt. Själen bara vet, du bara vet att du älskar ditt barn, det behövs inga förklaringar för det. Egot skapar fantasimonster i framtiden, sedan glömmer vi bort att det är vi själva som har fantiserat ihop framtiden och monstret och blir rädda för vår egen fantasi. Om vi istället lyssnar inåt och följer de luststyrda impulserna ett steg i taget så följer vi själens röst, ett steg i taget, inte tio. När vi vill ta tio, när vi vill veta, är vi tillbaka till egots grepp. Själen behöver inga garantier eftersom den vet, den är inte rädd utan den vet redan att vad som än händer är vi alltid på rätt plats och ingenting är farligt.

Så ställ frågan och sedan lyssnar du till impulserna så kommer du se att ditt liv kommer att förändras. Vill du ha stöd på vägen så bjuder jag på en meditation https://youtu.be/SXpUflDTuYw som kan hjälpa dig att börja lyssna.

Jag önskar dig en skön fortsatt dag

Annette

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette