Möjligheten att välja

Av Annette Forslund

Rädda för osäkerhet

Idag har  jag jobbat med Rojhat och vi har tagit fram allt material  vi skall ha till vår workshop i helgen där vi skall hjälpa företagare att förpacka och marknadsföra sig. Skall bli superroligt att hjälpa 24 stycken att få komma ut med sitt budskap. Jag har också skickat in alla kvitton och betalda fakturor till min bokföringskvinna, Nina. Det känns alltid så skönt när jag lägger allt samlat material i ett kuvert och hör dunsen när det ramlar ner i brevlådan. Då har jag gjort mitt, det är klart.  Många som jag coachar är sugna på att strata eget företag men många tror det är väldigt svårt, och många är just rädda för bokföringen. Vi är ofta rädda för det okända och inbillar oss saker om något som vi inte vet något om. Eller så har vi hört ifrån någon annan som berättar hur krångligt och jobbigt det är med att driva eget företag, man får jobba jämt och aldrig vara ledig. Det är inte min sanning, min sanning är att jag jobbar när jag väljer att jag vill jobba. Det är den största skillnaden, som anställd kan man inte välja.  Jag kan heller inte påverka min lön, den är samma varje månad. Och oavsett om man jobbar lika mycket som egen företagare så jobbar man åt sig själv, jag får själv bestämma. För mig är det mera värt än att att veta att det kommer in en viss summa pengar på mitt lönekonto varje månad.

Vi är olika

Jag väljer frihet framför trygghet. Men vi är olika och varje person behöver välja vad som är viktigaste för han eller hon. ( jag gillar inte att skriva hen så därför gör jag det inte  🙂 )  Det är därför det är så viktigt att veta vad som är viktigt för en själv så man kommer ihåg det när man tror man vill göra något annat. När jag får för mig att jag skall bli anställd, det är inte så ofta numera, men om jag får den idéen så behöver jag påminna mig om att det inte är min grej, för jag vill bestämma över min tid och över mitt liv. Jag vill kunna leva på lite pengar och ha mycket tid i bland.  Ibland vill jag jobba mycket och komma på roliga projekt för att tjäna mer. Jag tycker inte om att jag vet hur mitt liv ser ut fem år framåt, jag tycker om förändringar och nytt, sån är jag.

Hur är du ? Vad tycker du om ? Vad är det viktigaste för dig? Vet du inte så var snäll mot dig själv och ta reda på det, det är en superviktig fråga. Ibland den viktigaste frågan vi bör ställa oss. För när vi gör grejer i linje med den vi är så är allt mycket lättare och roligare. När vi är i harmoni med vår sanna natur så tänker vi inte så mycket utan vi bara gör, ungefär som när barn leker. Däremot när vi är långt bort från den vi är ämnad att vara och göra då går hjärnan på högvarv. Det är då vi tror vi måste tänka mer för att komma på lösningar men det är tvärtom. Sluta tänka och gör något du gillar att göra, det är då du får nya insikter.

Puss

Annette

 

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette