Medberoende är inte kul

Av Annette Forslund

Förälskad i livet

Idag är det söndag och fyra dagar sedan jag kom hem från Los Angeles och min kärlek jag har träffat där. Vi träffades i september 2016. Vi har träffat varandra nästan varannan månad sedan dess och vi pratar varje dag på telefon. Innan vi träffades så hade jag dejtat rätt frekvent på Tinder här hemma i Sverige och jag hade lärt mig väldigt mycket om mig själv. Vad jag gillade och inte gillade och vad det egentligen var jag sökte. Jag ville ha en ny lekkompis som  tillsammans med mig  kunde upptäcka nya delar av världen men också nya delar i mig själv. Dagarna innan vi träffades så var jag redan i Los Angeles för att gå mitt sista block för att bli färdig med min utbildning till Transformativ coach med Michael Neil. Jag kom ihåg hur jag cyklade på Venice beach och var så lycklig med mig själv och över livet jag hade skapat. Jag vet att jag sa högt att om jag inte träffar någon man som verkligen tillför något i mitt liv så vill jag hellre vara ensam. Jag kände mig hel, harmonisk och nöjd med  den jag var. Det kändes som min kärlek till mig själv var djupare och på så sätt även till livet och alla andra människor.

Det var då det skedde, två dagar senare träffade jag Ritchie och blev förälskad. Jag blev förälskad i hans lekfullhet, hans skratt och nyfikenhet på livet. Han hade allt som jag ville ha.

Sanningen gör oss fria

Nu har det gått 16 månader och förälskelsen har börjat gått över till djupare kärlek. I den processen har jag börjat sett sidor hos mig själv som jag tidigare inte varit medveten om. Jag ser att jag börjar bli medberoende. Något jag har försökt undvikt i hela mitt liv. Roten till allt medberoende handlar om att man inte älskar sig själv tillräckligt för att sätta sunda gränser. Man sätter sin partners behov före sina egna. Det är inte skönt att upptäcka det här. Det gör ont. Samtidigt som jag vet att eftersom jag ser det och erkänner det så kan jag också göra något åt det. Jag har kapaciteten och jag är på god väg till att älska mig själv mer villkorslöst. Jag vet också att när jag kan det så kan jag älska andra villkorslöst.

Varför jag skriver det här är för jag vet hur vanligt det är, hur fullt av skam det kan vara och hur vi försöker släta över och hitta på strategier för att undvika det. En av mina tidigare strategier var att bli beroende istället. Det fick jag insikt i för sjutton år sedan och det var så mycket värre. För då hade jag förträngt allt, hela min uppväxt, hela min historia. Nu har jag sett och förlåtit så många delar av den så idag känner jag mig så mycket starkare.

För allt handlar om kärleken och respekten för sig själv. Att inte överge sig själv och sina egna värderingar. Att göra det man bestämt sig för att göra. Att leva i sin egen sanning och att känna att man bidrar med sitt äkta själv, utan att förminska eller att blåsa upp sig. Att få vara den man är fullt ut och kunna ge av sig själv. För att komma dit så behöver man älska sig själv,förlåta sig själv. Förlåta alla gånger man har dömt sig själv och inte tycker man är tillräckligt och gjort fel. Jag tror ändå att alla gör så gott vi kan utifrån vilken medvetenhet vi besitter. Många gånger har jag sett i mitt jobb hur människor dömer sig själva när de tittar tillbaka på sitt liv och vad de har gjort. Det som är så viktigt att komma ihåg är, att du har ett högre medvetande nu än när du gjorde det du gjorde och det du dömer dig för. Det är som att döma dig själv för att du inte kunde det du kan nu, när du gick i första klass.

All läkning handlar o att se och förlåta, för att sedan kunna göra nya val. Förlåter vi inte kan vi inte göra nya val då är vi fast i det förflutna och gör om samma sak igen.

Vi är kärlek

Jag tänker att den vi egentligen är – är kärlek. Titta på ett litet barn och hur vi dras till det. Vi kan känna och se den oförstörda kärleken. Sedan växer vi upp och lär oss olika strategier för att duga och bli älskade, vi bygger en liten mur runt vårt hjärta. Eftersom vi då inte känner kärleken från oss själva, den vi egentligen är så börjar vi söka den utanför oss själva på många olika sätt. I partners, i framgång, i rikedom, i olika beroenden. Men vi kan aldrig finna den där och vi lyckas heller aldrig få den kärleken eller rikedomen som kan fylla oss helt. Det enda sättet är att vända om och gå helt och fullt tillbaka till sig själv och till sitt eget hjärta. Där hittar vi det vi söker. På vägen dit så behöver också se allt mörker och allt vi har försökt dölja för oss själva för att kunna omfamna precis allt. Så på resan hem så möter vi de personer vi behöver möta för att se de vi inte velat se. Jag ser mer och mer av mig, allt de fina men också de jag inte velat se. Jag tackar universum, lägger händerna över mitt hjärta och låter tårarna få komma. Jag är också så tacksam att jag har odlat en tillit till livet, att jag vågar se och att jag  vågar agera. Den tilliten har inte alltid funnits och det är den som gör hela skillnaden. Jag är otroligt tacksam för allt jobb jag gjort, alla kurser jag har gått, alla böcker jag har läst. All den tid och pengar jag har lagt på att bli en hel och lycklig människa.

Idag vill jag dela med mig, inte för jag är klar ännu och är expert på allt, utan för att jag vill att du precis som jag skall förstå att alla är vi på en resa, och att vi tillsammans kan stötta och förstå, det är inget fel på oss, det är en del av att vara människa och vi gör så gott vi kan.

 

All kärlek till dig ,

Annette

 

 

 

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette