Lyssna på GPS,n

Av Annette Forslund

Livet sammanför oss

Idag efter jag yogat så skulle jag träffa April, en ny vän som jag mötte fem dagar innan jag åkte till LA. Jag var gästinstruktör på “mindfulmondays” som två killar håller i. De har gratis mindfulness en gång i månaden i Stockholm för alla som vill prova. Här kan ni hitta dom: Out of your mind.

April var där som deltagare och när vi började prata efter kursen visade de sig att hon bott i LA i fem år 🙂  Idag träffades vi för att gå på hike, det är nära till bergen, så att träffas och går på hike är ett sätt att umgås här, jättehärligt ! På vägen till vår mötesplats så gick jag efter GPS, n och inte den väg jag själv skulle ha valt. Jag skulle ha gått Hollywood Blvd men GPS, n tyckte jag skulle gå en helt annan “kringelekrokväg”. Det som slog mig var att när jag bara släpper kontrollen och följer med så fick jag uppleva något helt annat än om jag själv skulle ha bestämt väg. Jag kom till ett otroligt fint och lugnt område med hus målade i olika färger. Trädgårdarna var fyllda med apelsinträd och rosor och jag passerade en man som stod och sjöng medan han målade en tavla. Det är samma stad som jag gick i för några dagar sedan när jag var med om krocken men jag fick uppleva något helt annat. Det fick mig att tänka på att fast jag tycker att jag har släppt mycket av min kontroll så finns den ändå kvar, lite så där i skymundan, inte så tydlig.

Jag tänker ofta att livet visar mig små meddelanden och det meddelade jag fick idag var:  Om vi bara vågar följa den högre GPS,n och släppa egots kontroll så får vi se och uppleva något helt annat än vad vi gjort tidigare.

 

Vänta eller Agera

Det är det återkommande temat i mitt liv just nu. Letting go,att släppa kontrollen och inte försöka planera ut något med min lilla begränsade hjärna utan släpp spakarna till de större nätverket. Odla tillit och njut av varje dag. Det är ett ganska skönt tema och ibland stressande. För man borde väl veta vad som skall hända minst två år i förväg? Med mål och delmål. Ja säkert är det så ibland. Men ibland är det inte så. Allting har sin tid. Livet är som en in och utandning. Det viktigaste vi kan göra är att lyssna om vi är i ett skapande tillstånd eller om vi är i ett tillstånd för återhämtning och reflektion. Jag har ett mål med mitt liv och det är att vara i linje med min själ. Att inte lyssna så mycket på andras krav och förväntningar om hur saker skall vara eller inte vara. Utan att lyssna inåt, till min rytm, till mitt sätt att vara. Mitt sätt att uttrycka mig på. Att våga vänta och våga prova. Att våga vara jag fullt ut.

Det som är det svåraste för mig är att vänta, att bara vara stilla och vänta och se. Jag är väldigt bra på att få saker att hända, att agera och att våga prova. Hur är du? Vad behöver du träna på ? Agera eller att vänta ?

Kram från LA.

 

 

 

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette