Livets kontraster

Av Annette Forslund

 Njuter av lugnet

Sitter just nu på Hyatt hotell i Kathmandu och njuter av tystnaden och ordningen. Det välordnade, det hövliga, det icke påträngande. Åkte från Goa i natt först till Bombay och sedan vidare hit till Kathmandu. I Mombay så fick jag först hämta ut väskan för att sedan byta flygplats ifrån inrikes till utrikes. Jag hade kort om tid så det var viktigt att allt skulle funka för att jag skulle hinna med planet till Kathmandu. Det var inte det enklaste för Indier har inte den bästa förmågan att skynda sig.

När jag skulle försöka få tag i en taxi i mellan flygplatserna så var det ingen som kunde köra mig, alla var förbokade. Till slut fick jag tag i en kille som hjälpte mig att hitta en riksha, ni vet en sån där liten mopedtaxi, Han satte på taximetern och sa till killen som körde den att det var taximeter som gällde. Direkt när jag hoppat på och han börjat köra slog han av den och sa till mig att det kostade 300 rupies. Jag vet att det inte kostar det, det är alldeles för mycket så jag sa nej. Då sa han att han skulle släppa av mig. Och det skulle inte gå för då skulle jag absolut inte hinna med planet, så jag sa OK och han fortsatte köra. När jag satt där bak och åkte så kände jag hur arg jag blev. Jag avskyr att bli hotad så när vi kom fram till flygplatsen så gav jag honom bara hälften. Då blev han jättearg och vägrade släppa av mig så jag fick hoppa av i farten när han fortsatte köra. Det blev en liten uppståndelse och killen blängde på mig med otäcka ögon. Jag var ändå glad att jag inte betalade 10 gånger mer än vad det egentligen kostade. De försöker få bukt med lurendrejerier genom att se till att taxi och mopedbilarna skall använda taximeter och jag vill visa honom att de funkar inte med hot.

Jag hann precis med planet och somnade skönt när planet lyfte fån Indien mot Nepal. Väl framme i Nepal så fick jag söka visum i en automat och betala 25 dollar för ett visum som räcker 15 dagar. Blev lurad på flygplatsen igen eftersom jag tog en prepaid taxi istället för en på gatan. I Goa är det tvärtom, då är det bättre att ta en prepaid. Det kanske bara är att gilla läget och förstå att i ett fattigt land så försöker folk att luras.  Men det som inte riktigt går ihop är att de samtidigt verkligen litar på att man inte skall lura dom. Jag har hyrt moppe flera gånger i Goa utan att de varken tagit namn eller adress var jag bor. De har bara gett mig mopednyckeln och sagt att vi ses sedan.

Nu håller datorn på att ladda ur och min laddare har gått sönder. Hoppas jag får tag på en ny här i Kathmandu. I övermorgon skall jag vidare till Pokhara och därifrån skall jag gå på trekking. Önska mig lycka till 🙂

Kram från mig,

 

Annette

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette