Livet sårbarheten och turbaner

Av Annette Forslund

 Olika men ändå så lika

Sitter hemma på min kära yogamatta med tända ljus och en stor kopp the. Varit ute på två möten idag. Ett med min webbbyrå för utveckling av min hemsida, fler webbkurser är på gång 🙂  och ett med min skönhetsexpert, fina Annelie Westman och gjort en ansiktsbehandling.  Två helt olika möten kan man tycka men ändå så lika. Vi pratade om livet, om sårbarhet och konsten att marknadsföra sig, ta betalt och jobba med det man brinner för. I min verklighet har jag mest möten med småföretagare som skapar sina arbeten själva. Ett tag trodde jag att jag vill jobba med ledare ute på stora företag för det var där pengarna fanns. Jag provade tills jag förstod att jag inte skall vara där, jag trivdes inte riktigt. Jag vill möta människor utan masker, människor som visar hela sig, Som kan säga att ibland är det jobbigt att vara människa och ibland är det så otroligt spännande och kul och underbart härligt. Jag gillar inte att vara i det där välpolerade landet där allting är så tillrättalagt. Där man behöver uttrycka sig på ett speciellt sätt och vara politiskt korrekt. Det är inget för mig. Jag passar inte in där. Ibland har jag känt att jag inte passar in någonstans. När jag är med yogisar gillar jag inte ha turban och fladderbyxor. När jag är på nätverksmöten ställer jag för djupa frågor och orkar inte riktigt lyssna på opersonliga vältaliga presentationer

Var bara du

Jag var på en kroppsläsning för 18 år sedan och Johan Ekenberg, som gjorde läsningen, sa att jag var som ett helt kryddskåp istället för att vara en lagom kryddblandning. Han menade att jag kunde vara i vilket sammanhang som helst och smälta in. Och det kan jag men ibland är det jobbigt att inte riktigt tillhöra en grupp och följa en guru. Men som jag brukar skriva är vi ju olika och vissa av oss kan inte följa en lära, ett system,en dogm utan vi behöver skapa vår egen väg. Jag är en sån, en visionär som ser mig själv som en brygga och en ledsagare. Jag står med ena foten i jordmyllan och med den andra i himlen. Och jag är säker på att vi behöver båda delarna för att vi skall leva både i ett inre och i ett yttre välstånd. Det viktigaste för mig är att jag får vara jag. En liten sårbar människa och en otrolig ofantlig skapare på samma gång.

Innan jag skrev det här inlägget så mediterade jag och fick kontakt med så mycket kärlek. Jag fick se Thomasine, en vacker själ som lämnade jordelivet för flera år sedan. Vi yogade på samma yogashala och hon var alltid så vänlig och så vacker. Hon hade långt ljust hår och såg nästan ut som en ängel. Hon dog i cancer. I dag så kom hon till mig i meditationen och sa – Annette lev medan du lever, det finns inget att vara rädd för, var bara du.

Tack älskade  Thomasine

❤️

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette