Var med i matchen

Av Annette Forslund

Låt inte rädslan styra dina val

Idag har jag varit trött och frusen och bara velat krypa ner i sängen och sova. Min kropp gillar verkligen inte kyla, den blir stelare och hårdare. Jag har ändå lyckats ta mig till stan och träffat min favoritson, jag har bara en son 🙂  Han har hunnit blivit 22 år och skall snart iväg på en resa med ryggsäck alldeles själv. Hans första anhalt är Brasilien, till karnevalen i Rio.  Han har läst på om vad som händer i Rio och säger att det sker många knivmord.,många blir rånade. Vad säger man då som mamma? Den här mamman säger att man ska inte tro på allt man läser och att han självklart skall åka. Jag tror inte vi kan skydda oss från det farliga genom att hålla oss i det trygga. Människor blir mördade i Sverige också. Jag vill inte att rädslan skall styra valen utan jag vill leva medan jag lever. Jag ställer ofta två frågor till mig själv.

Vad skulle du göra Annette om du har hundra procent tillit ? Vad skulle du göra om du inte kunde misslyckas?

 

Sedan försöker jag leva så. Göra grejer som jag inte känner mig säker på eftersom det är på den platsen jag utvecklas och det är där jag upptäcker mer av mig själv. Om jag bara gör saker som jag känner mig trygg med så utvecklas jag inte, utan jag krymper och då går utveckligen åt andra hållet. Jag blir räddare och otryggare istället för modigare och tryggare. Det är därför de är så bra att göra saker ensam, att inte alltid ha någon att hålla i handen.

Expandera mera

När gjorde du något ensam senast? När gjorde du något som kändes läskigt ? Om du inte vill krympa utan du vill expandera då behöver du  kliva ut på isen och vara med i matchen. Du behöver ut på okänd mark, det är där det magiska händer, kanske precis allt du har längtat och drömt om. Men om du inte släpper taget om det du håller i så kommer du aldrig se något nytt. Jag lovar att det blir aldrig så läskigt som du tänkt dig, det blir alltid bättre. Släpp sargen nu och börja din resa mot det okända. Kan min 22 årige son så kan du ????

Varm kram

 

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette