Kakor och amningsrum

Av Annette Forslund

Det löser sig alltid

Förra gången jag skrev en blogg ifrån en flygplats satt jag i en skön fåtölj  i businessloungen i Los Angeles. Nu sitter jag på en hård metallstol på Kathmandus flygplats och har smitit in i ett amningsrum. Många flygplatser i Indien är superfina men den här i Nepal är fortfarande en gammal skruttig med toaletter med hål i golvet, ingen aircondition, folk sitter på golvet, inga restauranger, ja ni förstår standarden. Därför har jag smugit in här där det är lite mindre människor.

När jag kom hit och skulle checka in så ville det se mitt Visum till Indien. Det papper som jag behövde skriva ut på Arlanda där det stod att jag hade ett giltigt Visum räckte inte här. Här ville det att jag skulle visa det elektroniska, det mejl jag hade fått ifrån Indiska Ambassaden. ( som inte dög i Sverige) Kruxet var bara att internet inte funkade så jag kunde inte komma åt mina mejl. Då är de så söta så de tar med mig in på deras kontor och sedan får jag försöka logga in på mejlen ifrån deras datorer. Det funkade inte heller eftersom jag inte fick något sms på min telefon som jag behövde bekräfta. Efter en stund var det säkert fyra personer som var engagerad i mitt visum och till slut löste de det genom att jag fick logga in på ett annat internet som egentligen bara är till för säkerhetspersonalen. Då hittade jag mitt visum och alla blev glada och en liten söt farbror bjöd på kakor.

Här är jag utanför Pokharas flygplats

Andra ögon när jag reser

Jag har ju tatuerat – Letting go – på min arm och är det något jag praktiserar när jag reser är det verkligen det. Slappna av och andas och inte haka upp sig när jag möter på motstånd. Det är lättare att göra när jag är ute på äventyr. Det är som jag tar på mig andra ögon och ser de mesta med ett inre skratt istället för med frustration. Jag har heller ingen förväntan på hur det skall fungera och det gör också en enorm skillnad. När jag är hemma i Sverige så förväntar jag mig att saker skall funka på ett visst sätt och gör det inte det så har jag inte alls samma tålamod. Även om jag tränat på det massor och har mycket mer tålamod nu än för några år sedan.

Har precis pratat med två andra kvinnor som också smugit in här i andningsrummet. En har varit och hälsat på hemma i Kathmandu och är på väg tillbaka till London dit hon flyttat, hon och hennes man har startat ett reseföretag som speciellt skapar resor till Nepal. Den andra kvinnan var yngre och hon var från Spanien. Hon hade sagt upp sig från sitt jobb och visste inte när hon skulle komma tillbaka till sitt hemland. Hon kanske skulle stanna I Bali dit hon var på väg och hitta ett jobb där. Många människor jag träffar har sagt upp sig och tänker att det löser sig när de kommer hem igen . Det är så roligt och ger mig så mycket att prata med alla typer av människor och höra hur de lever och tänker. De ger mig ännu mera inspiration om att allt är möjligt.

Det kluriga sinnet

Nu är det bara en timma drygt innan jag får boarda. Smuttar på mitt vatten och har lite choklad kvar. Mina Nepalpengar är slut och de tar varken dollar eller kort. Ännu en träning att gilla läget. När jag satt i Los Angeles i Loungen så fanns det ett överflöd av allt och nu är det direkt motsatsen. Mitt sinne kan börja spöka och tala om för mig att jag kommer att bli så hungrig eftersom jag inte ätit något sedan i frukost (8 timmar sedan).

Sinnet har många trick att hetsa upp sig för, det mesta är inte alls sant. Spännande att bara iaktta och även använda sitt inre skratt till sina egna påhittade historier. För de mesta vi tänker är verkligen påhittade historier som vi ärvt från generationer tillbaka. Det är amygdala, den gamla delen av hjärnan som inställd på överlevnad som snackar en massa strunt. Jag kommer inte svälta, blir överfallen eller dö av värmeslag. Jag har det väldigt bra här i mitt amningsrum med blåa metallstolar. Det som är så bra att det inte är armstöd mellan varje stol så jag skall nog lägga mig ner och sova en stund. Väskan blir superbra kudde och alarmet på telefon funkar ju utan internet.

Ta hand om varandra och njut av stillheten

Kram Annette

 

 

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette