Jag gillar verkligen inte “rätt”

Av Annette Forslund

En ram räcker

I kväll skall jag ha ett webbinar om min coachutbldning till Transformativ coach. Jag har aldrig haft ett webbinar tidigare så det skall bli spännande. Många säger att man skall träna flera gånger innan man kör live. Jag gör inte det. Jag har gjort en powerpoint där jag har skrivit om vem jag är, vad jag har gjort, vilka utbildningar jag har gått och sådant som människor behöver höra för att skapa tillit. Jag själv blir faktiskt inte så imponerad av utbildningar utan jag skapar mig tillit till en människa som känns genuin. Det är ju jag som har skapat utbildningen så varför skall jag träna på att säga så perfekt som möjligt. Jag pratar utifrån mig och det kommer olika ord ur min mun beroende på vem jag pratar med. Det är ingenting jag tänker ut innan. Det kommer spontant. Om jag inte går in i prestation så säger jag det som skall sägas, då är jag i  flödet. Men om jag däremot skall säga “rätt” då är det väldigt enkelt att gå in i prestation och det är då allting låser sig och det blir “styltigt”. Det räcker med att jag har skapat en ram som jag har gjort med powerpointen.

 

Största friheten bor i vårt mind

Bara vi vet ramen så kan vi slappna av sedan. Problemet uppstår när vi också tror att vi alltid skall ha koll på innehållet i detalj. Ramen och strukturen håller oss på spåret, den hjälper oss med riktningen medan innehållet behöver vara mer flexibelt, det är det som skapar balansen. För mycket struktur gör mig alldeles trött men om det inte finns någon struktur alls blir det också förvirrat. Många gånger ser jag att man väljer det ena eller det andra. Jag brukar säga att endera är man som Thomas Di Leva eller som kostymnissen i hård knuten slips. Jag tror om båda får vara med i livet så blir det skönare. Jag har också sett människor som  har väldigt hård struktur på jobbet hur de behöver ha motsatsen hemma. Jag förespråkar balans som vanligt. Men även koll på dig själv. Om du är i en miljö som inte alls lirar med den du är så mår du dåligt. Jag skulle dö om jag måste följa  regler och strukturer hela dagarna, min själ skulle börja gråta.

De absolut hårdaste reglerna bor i vårt eget huvud. Där har vi ibland byggt hårda strukturer om hur människor och händelser skall vara eller inte vara. Ju mer vi ser att vi har byggt dom själva så kan vi också lösgöra dem och gå ner i hjärtat i stället och känna medkänsla för det som är,  och det är där den absolut största friheten finns , i vårt eget hjärta.

Kram i kylan

Annette

 

 

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette