Inlagd på SÖS

Av Annette Forslund

Feber och frossa

Ligger inne på vårdavdelning 65 på SÖS. Egentligen hör jag till Infektion men där fanns ingen plats så jag fick ett fint enkeltum med utsikt över himmel och vatten. Kom in med hög feber o och frossa.

Efter först två dagars väntande på Nacka närsjukhus med nummerlappsystem som inte funkade, bokad tid som ingen visste om och fått utskrivet antibiotika i tablettform men inget som hjälpt. När jag äntligen fick träffa läkaren andra dagen som inte hade någon aning om varför jag kom tillbaka från första dagen med bokad tid, så kunde han iallafall meddela mig att CRP forfarande bara steg ( ett blodprov man tar i fingret för att se om man har infektion). Han skickade mig då direkt till SÖS med en remiss till akuten. Där var det smidigt i början, ingen kö och jag blev inskriven direkt. Då var det fjärde gången jag blev tillfrågad om läkarna hade rätt att läsa min journal och ytterligare frågor om sekretess. Fick alvedon när de tagit febern för den var över 39 grader, det har jag lärt mig att det är viktigt, ner med febern. De tog blododlingar och urinodligar  och ytterligare blodprov sedan fick jag vänta ute i korridoren.  Ritchie tyckte det var jättejobbigt med alla sjuka människor.Inte jag, jag är van vid sjukhus, jobbade som sjuksköterska för 30 år sedan. Låg och kollade på allt virrvarr, hur alla liksom bara sprang hit och dit och ingen verkade ha koll på vad den andra gjorde. Och så har det fortsatt. ingen vet vad den andra gör och jag vet inte hur många olika sjuksköterskor och undersköterskor jag har träffat och sagt samma sak. Förstår inte hur man står ut att med att jobba med att göra en sak men att inte veta varför man gör det. Utan att bara bli tillsagd av en annan överordnad som skall veta bättre, och ibland undrar jag om de faktiskt vet bättre. Unga läkare och sjuksköterskor som heller inte verka veta vad det gör.

Jag ligger lite i ett ingenmansland eftersom jag är på en avdelning med mest bara gubbar, urologen, men hör till Infektion.  Läkaren kollar på min kurva och säger att den ser bra ut eftersom febern inte ha gått upp. Såklart att den inte går upp om de pumpar i dig ett gram alvedon varje 6 timme. En gång skulle det ge mig efter tre för då hade någon glömt bort att skriva att det redan gett mig det. Jag vet att jag låter förbannad, och det är jag.  Det här sjukhuset är som samhället i stort, alla bara gör det de blir tillsagda utan att ifrågasätta. Samhället kollar på hur kurvor ser ut, går den uppåt eller nedåt, Man kollar inte bakom kurvorna, vad beror det på att det går den ena hållet. Nu på eftermiddagen idag  hade febern stigit till över 39 grader och då såg inte kurvan så bra ut längre. eftersom jag inte fick mina Alvedon efter 6 timmar.  Så nu kanske läkaren ägnar lite mer tid till min journal och klurar lite på varför ingenting de ger mig fungerar. Jag har fått två doser med intravenöst, direkt i blodet, och det brukar hjälpa. De började också med att mäta hur mycket urin jag hade kvar i blåsan efter jag kissat och jag hade över 200 ml. Det är som ett fullt vattenglas. Vad händer om der är bakterier som ligger och frodas där, det kanske är det som är bakteriehärden. Det finne en gullig undersköterska här som tycker om sitt jobb och är intresserad av det hon gör och tar själv tag  i saker förutom att servera mat och ta tempen. Hon skall se till att de ringer bakjouren  och kolla om jag behöver en kateter.

Jag kom verkligen ihåg varför jag slutade som sjuksköterska för trettio år sedan. Systemet var redan då sjukt och det har bara blivit värre. Det största orsaken är att människor inte vill ta ansvar, sätter ner foten och säga stopp, det räcker nu, det här fungerar inte.  Jag förstår att personalen inte orkar, att många gör sitt bästa, är stressade och underbemannade. Men om alla bara fortsätter att gå med på det så kommer ingen förändring att ske. Man blir sjuk av att jobba i ett sjukt system.

Sedan kom änglarna

Nu är jag hemma. Sista dagen på sjukhuset mötte jag mina änglar, sjuksköterskan Erik och dr Staffan. Erik kom in till på morgonen, presenterade sig och satte sig ner vid mig. Han berättade att han läst min journal och frågade om jag visste varför jag var där och funderade varför jag inte hade fått någon antibiotika. Han sa att han skulle se till att vara där när läkaren kom och höra vad han hade att säga. När läkaren kom så tog jag honom i handen och sa- Jag heter Annette, jag är en frisk person som försöker ta hundra procent ansvar över mig själv. Jag gör bra saker för mig själv, tänker goda tankar, yogar, mediterar, äter bra mat och försöker hålla mitt hjärta öppet. Jag är inte bara en patient i ett rum. Nu vill jag veta allt om mina prover och jag vill veta er plan. När läkaren hade gått så kom fram Erik fram till mig, log  och sa att tänk om alla patienter skulle säga så, då skulle det bli ändring.

De hittade en ovanlig bakterie i urinodlingen så de kunde sätta in rätt antibiotika och jag fick åka hem, men innan jag åkte så fick jag telenumret till Staffan så om febern inte gick ner så kunde jag kontakta honom direkt.

Efter fyra dagar hemma mår jag bra. Jag njuter varje sekund av livsenergin i min kropp och tänker verkligen på att när man är sjuk har man bara en önskan. Jag har blivit ännu mer varse om hur skönt det är att verkligen må bra och hur otroligt viktigt  det är att ta hand om sig själv för ingen annan kommer att göra det. Det är verkligen vårt ansvar till 100 %.

Jag skulle egentligen varit i Filippinerna nu med Ritchie, planet gick i  måndags, men då låg jag inlagd. Universum hade en annan plan men om den berättar jag i en annan blogg.

Njut av livet, av allt det otroligt vackra vi har gratis, blommorna, den klara luften, värmen. Öppna hjärtat och ta in livsenergin i varje cell av din kropp.

Ps, jag vet att det finns många änglar i  sjukvården som gör ett otroligt jobb men tyvärr är det oftast de som också slutar eftersom de ser hur sjukt systemet är, ds

Kram

Annette

 

 

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Behåll lugnet

Förra inlägget jag skrev så beskrev jag hur jag blev lurad av en Rikshadriver i Bombay och hur arg jag blev. Funderade på det senare och såg hur stressad jag var och hur min energi var jämförelse med när jag sedan  flög från Kathmandu till Pokhara där jag befinner mig nu.

Jag hade gått om tid på mig och behövde absolut inte stressa när jag kom till flygplatsen. Jag åkte inrikes så det var en liten flygplats men med många avgångar. Jag fattade inte mycket av vad jag skulle gå och hur bagaget skulle skannas.  Men jag frågade mig fram och log och det funkade bra, de var vänliga och hjälpsamma. När jag checkat in mitt baggage hade jag en timme kvar innan boarding så jag  köpte en kaffe och en kexpaket, hade inte ätit nåt för jag gick vilse på förmiddagen i Kathmandu  🙂  och satt mig för att vänta på boarding. Förstod ingenting av tavlan där det stod vilket plan som skulle avgå var och när. Tiderna som blinkade hade redan varit och det blinkade boarding hela tiden. Men jag stressade inte upp mig utan kunde inte låta bli att le inombords. Allt är en enda röra men de verkar ändå ha koll i kaoset. Hittade en annan tjej med ryggsäck som satte och väntade så satte mig med henne och sedan hjälpte vi varandra och tyda och gå fram till disken lite då och då och fråga om det var vår tur att boarda. När det äntligen var dags så kände killen igen oss och kom fram och sa till.

I planet fick jag sitta med en man som såg extra prydlig ut, kostym och fina skor med välkammat hår.Vi började prata och han berättade att han jobbade med säkerhetsfrågor. Han ställde många frågor om livet i Sverige. När jag beskrev hur många av oss var skilda och hur våra barn flyttade mellan föräldrarna varannan vecka och hur vanligt det var med bonusfamiljer skattade han så det mullrade ifrån magen.Han tyckte det verkligen lät både roligt, konstigt och förvirrande för alla inblandade.

När jag klev av planet så stod det massor av militärer på flygplatsen och mannen som suttit vid mig fick ovationer och stora blombuketter. Jag vinkade lite i smyg när han försvann in i en byggnad omringad av fans och förstod att han var nog högt uppsatt när det gällde säkerhetsfrågorna.

Innan jag hittat min väska så kom han fram till mig och gav mig hans nummer och sa om jag behövde hjälp med något så fanns han där  och sedan frågade om jag ville ha skjuts till hotellet. Han ordnade med en bil och fyra militärer som skjutsade mig fram till mitt fina lilla hotell som jag bokat för bara 250 kr natten. Ett jättemysigt hotell med utsikt över bergen  som jag verkligen stormtrivs i.  Här kan jag sitta och bara glo på utsikten, älskar det.

Tänk så olika det kan vara och  jag lär mig hela tiden. Det är som  universum alltid vill berätta för mig att  inte hetsa upp mig och att inte stressa. Inget blir bättre av det.

I morgon skall jag ut och vandra i Himalaya i fem dagar och  skall bli jättespännande. Jag hoppas mitt illa knä hållet,sänd gärna  helande tankar.

 

 

Kramar

Annette