Inlagd på SÖS

Av Annette Forslund

Feber och frossa

Ligger inne på vårdavdelning 65 på SÖS. Egentligen hör jag till Infektion men där fanns ingen plats så jag fick ett fint enkeltum med utsikt över himmel och vatten. Kom in med hög feber o och frossa.

Efter först två dagars väntande på Nacka närsjukhus med nummerlappsystem som inte funkade, bokad tid som ingen visste om och fått utskrivet antibiotika i tablettform men inget som hjälpt. När jag äntligen fick träffa läkaren andra dagen som inte hade någon aning om varför jag kom tillbaka från första dagen med bokad tid, så kunde han iallafall meddela mig att CRP forfarande bara steg ( ett blodprov man tar i fingret för att se om man har infektion). Han skickade mig då direkt till SÖS med en remiss till akuten. Där var det smidigt i början, ingen kö och jag blev inskriven direkt. Då var det fjärde gången jag blev tillfrågad om läkarna hade rätt att läsa min journal och ytterligare frågor om sekretess. Fick alvedon när de tagit febern för den var över 39 grader, det har jag lärt mig att det är viktigt, ner med febern. De tog blododlingar och urinodligar  och ytterligare blodprov sedan fick jag vänta ute i korridoren.  Ritchie tyckte det var jättejobbigt med alla sjuka människor.Inte jag, jag är van vid sjukhus, jobbade som sjuksköterska för 30 år sedan. Låg och kollade på allt virrvarr, hur alla liksom bara sprang hit och dit och ingen verkade ha koll på vad den andra gjorde. Och så har det fortsatt. ingen vet vad den andra gör och jag vet inte hur många olika sjuksköterskor och undersköterskor jag har träffat och sagt samma sak. Förstår inte hur man står ut att med att jobba med att göra en sak men att inte veta varför man gör det. Utan att bara bli tillsagd av en annan överordnad som skall veta bättre, och ibland undrar jag om de faktiskt vet bättre. Unga läkare och sjuksköterskor som heller inte verka veta vad det gör.

Jag ligger lite i ett ingenmansland eftersom jag är på en avdelning med mest bara gubbar, urologen, men hör till Infektion.  Läkaren kollar på min kurva och säger att den ser bra ut eftersom febern inte ha gått upp. Såklart att den inte går upp om de pumpar i dig ett gram alvedon varje 6 timme. En gång skulle det ge mig efter tre för då hade någon glömt bort att skriva att det redan gett mig det. Jag vet att jag låter förbannad, och det är jag.  Det här sjukhuset är som samhället i stort, alla bara gör det de blir tillsagda utan att ifrågasätta. Samhället kollar på hur kurvor ser ut, går den uppåt eller nedåt, Man kollar inte bakom kurvorna, vad beror det på att det går den ena hållet. Nu på eftermiddagen idag  hade febern stigit till över 39 grader och då såg inte kurvan så bra ut längre. eftersom jag inte fick mina Alvedon efter 6 timmar.  Så nu kanske läkaren ägnar lite mer tid till min journal och klurar lite på varför ingenting de ger mig fungerar. Jag har fått två doser med intravenöst, direkt i blodet, och det brukar hjälpa. De började också med att mäta hur mycket urin jag hade kvar i blåsan efter jag kissat och jag hade över 200 ml. Det är som ett fullt vattenglas. Vad händer om der är bakterier som ligger och frodas där, det kanske är det som är bakteriehärden. Det finne en gullig undersköterska här som tycker om sitt jobb och är intresserad av det hon gör och tar själv tag  i saker förutom att servera mat och ta tempen. Hon skall se till att de ringer bakjouren  och kolla om jag behöver en kateter.

Jag kom verkligen ihåg varför jag slutade som sjuksköterska för trettio år sedan. Systemet var redan då sjukt och det har bara blivit värre. Det största orsaken är att människor inte vill ta ansvar, sätter ner foten och säga stopp, det räcker nu, det här fungerar inte.  Jag förstår att personalen inte orkar, att många gör sitt bästa, är stressade och underbemannade. Men om alla bara fortsätter att gå med på det så kommer ingen förändring att ske. Man blir sjuk av att jobba i ett sjukt system.

Sedan kom änglarna

Nu är jag hemma. Sista dagen på sjukhuset mötte jag mina änglar, sjuksköterskan Erik och dr Staffan. Erik kom in till på morgonen, presenterade sig och satte sig ner vid mig. Han berättade att han läst min journal och frågade om jag visste varför jag var där och funderade varför jag inte hade fått någon antibiotika. Han sa att han skulle se till att vara där när läkaren kom och höra vad han hade att säga. När läkaren kom så tog jag honom i handen och sa- Jag heter Annette, jag är en frisk person som försöker ta hundra procent ansvar över mig själv. Jag gör bra saker för mig själv, tänker goda tankar, yogar, mediterar, äter bra mat och försöker hålla mitt hjärta öppet. Jag är inte bara en patient i ett rum. Nu vill jag veta allt om mina prover och jag vill veta er plan. När läkaren hade gått så kom fram Erik fram till mig, log  och sa att tänk om alla patienter skulle säga så, då skulle det bli ändring.

De hittade en ovanlig bakterie i urinodlingen så de kunde sätta in rätt antibiotika och jag fick åka hem, men innan jag åkte så fick jag telenumret till Staffan så om febern inte gick ner så kunde jag kontakta honom direkt.

Efter fyra dagar hemma mår jag bra. Jag njuter varje sekund av livsenergin i min kropp och tänker verkligen på att när man är sjuk har man bara en önskan. Jag har blivit ännu mer varse om hur skönt det är att verkligen må bra och hur otroligt viktigt  det är att ta hand om sig själv för ingen annan kommer att göra det. Det är verkligen vårt ansvar till 100 %.

Jag skulle egentligen varit i Filippinerna nu med Ritchie, planet gick i  måndags, men då låg jag inlagd. Universum hade en annan plan men om den berättar jag i en annan blogg.

Njut av livet, av allt det otroligt vackra vi har gratis, blommorna, den klara luften, värmen. Öppna hjärtat och ta in livsenergin i varje cell av din kropp.

Ps, jag vet att det finns många änglar i  sjukvården som gör ett otroligt jobb men tyvärr är det oftast de som också slutar eftersom de ser hur sjukt systemet är, ds

Kram

Annette

 

 

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette