Inlagd på barnpsyk

Av Annette Forslund

Vi håller fast vid vår historia

När jag var 6 år blev jag inlagd på barnpsyket. Mina föräldrar trodde att jag kanske hade fått en hjärnskada när jag föddes. Min förlossning var utdragen och det var ett mirakel att jag överlevde stod det i journalen. Eftersom jag var väldigt ofta missnöjd och arg när jag var liten så trodde min mamma att jag kanske hade  fått syrebrist vid förlossningen när hon försökte få en förklaring till mitt uppförande. Jag skulle vara inlagd i fem veckor men jag blev utskriven efter tre för de hittade inget fel på mig. Jag har flera minnen av övergivenhet under den tiden som jag bearbetat i terapi. Jag har också flera andra minnen sedan jag var liten som jag fått bearbetat.  Det jag ser nu är att jag fortfarande håller fast vid delar av min historia. Det verkar som om jag inte riktigt kan släppa taget om mina övergivenhetssår och andra händelser som hände när jag var liten. Så länge jag håller fast vid dem så kommer de fortsätta komma upp. Jag kommer fortsätta attrahera situationer som påminner om dem. När jag har släppt dem totalt så kommer jag inte bli triggad längre och det är först då jag är helt fri.

Förlåt och gå vidare

Det verkar ju helt knasigt att hålla fast vid något som bara orsakar lidande. Men om vi tittar oss omkring så är det precis det många av oss gör. Varför har vi så svårt att förlåta, att släppa det som gjort oss illa, vad är det vi tror vi vinner? Man brukar säga att det är egot, det sårade barnets olika strategier till försvar. Men nu är vi vuxna och vi ser att vi kan släppa och förlåta. När vi inte släpper och förlåter är det som vi går och släpar på en tung säck med sopor. Jag ser själv en del i mig som gärna vill ha rätt, som vill försvara min ståndpunkt och jag är trött på den. Jag är trött på allt som egot håller fast vid som inte har någon mening längre. Mitt välmående är bara är en tanke bort.

Idag har jag pendlat mellan att känna kärlek och acceptans och mellan att vilja förändra utsidan – om han bara gör på det viset ( det dyker upp flera saker som jag tycker han borde göra eller inte göra). Jag ser mina tankar och försöker inte bry mig om dem och inte tro på dem och det går sådär.  Jag försöker att inte döma mig själv för att jag inte är helt upplyst ännu 🙂 och stryker mig över kinden lite då och då.

Börja dagen med goda vanor

I morse gjorde jag heller inte det som jag brukar starta mina dagar med och det som jag också lär ut. Att börja dagen med yoga, meditation, promenad eller löptur. Utan jag låg kvar i sängen och tog fram datorn och började ändra texten på min webbkurs. Sedan gick jag ut i solen vid polen och pratade i telefon i två timmar med dotter och vänner. Efter det gjorde jag lite små yogaövningar. Så mer än halva dagen har gått utan riktigt fokus. Det kan också vara därför mitt ego vill ta över och hitta fel “därute”. Samtidigt ser jag att även det är en tanke, att det skall vara på något annat sätt än det är, egot är klurigt och listigt.

Det är inte alltid lätt att vara människa men det är spännande och utvecklande och tänk vad trist om vi visste allt redan ????

 

 

 

 

 

 

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette