Ifrågasätt dina egna sanningar

Av Annette Forslund

Ny fas i livet

Efter att ha undervisat i tre dagar behöver jag fylla på med energi till mig själv. Har varit ute och gått en långpromenad och varit och yogat ett skönt yogapass och nu sitter jag här i soffan och känner mig lite ensam. Min snart 16- åriga dotter har bott hos mig den här veckan men jag har knappt sett röken av henne. Hon har varit hos kompisar och hos sin kille. Det är precis som det skall vara och jag är väldigt tacksam över att hon både har många vänner och en fin kille. Det är bara jag som känner mig lite ensam, och det är väl också precis som det skall vara, det ingår i processen av en ny fas i livet. Snart har jag inget barn som är beroende av mig längre. Det känns som någon slags mellanfas. Jag kan inte tänka på mitt nästa steg ännu eftersom jag behöver finnas här för henne som någon slags trygghet. Eller behöver jag det egentligen? Hon har sin pappa här som är en bra och trygg fadersgestalt. Jag märker att vissa grejer ifrågasätter jag inte riktigt utan jag bara “tar det som en sanning” Att som mamma skall man finnas nära annars är man en dålig mamma. Det finns ungar som åker och pluggar på annat håll så då kan väl en mamma lika bra åka och jobba någon annanstans.

Nya möjligheter

Märker att det finns många sanningar i mig som jag behöver granska lite närmare. Sanningar som håller mig tillbaka och som jag kan gömma mig bakom för att inte göra  det jag vill.  Sanningar som gör att jag inte behöver utmana mig själv. Det är så vi gör de flesta av oss. Vi skyller på väl valda sanningar som-  man kan inte bara sluta sitt jobb utan att ha ett nytt – man kan inte rycka upp barnen från en trygg miljö – man behöver spara till sin pension – man måste ta hand om sina sjuka föräldrar – man kan inte bara tänka på sig själv. – Man måste tänka över ett beslut noga. Precis som om vi vet det. På ett plan vet vi ingenting. Vi kan inte se in i framtiden och vi har ingen aning om hur våra beslut påverkar andra eller oss själva förrän vi gjort dom. Vi kan tro en massa saker och vi kan lyssna till andra som säger det vi vill höra. Människor som håller med oss i vårt begränsande synsätt. Som håller oss kvar i ett begränsad verklighet istället för en expanderad verklighet. När vi börjar ifrågasätta våra egna sanningar så bjuder vi in till nya möjligheter.  När vi börjar ställa frågor istället för påståenden.  Wow, vad spännande det blir då. Vad kan jag göra om jag inte behöver finnas här fysiskt?  Jag kanske inte ens behöver vara kvar i Sverige. Jag kan kanske hyra ut min lägenhet. Jag kan kanske packa min ryggsäck och resa till SydAmerika som jag har velat gjort länge. Jag kanske flyttar till LA eller till Filippinerna. Jag kanske gör fler retreater och utbildar mig till hypnosexpert.  Om jag hyr ut lägenheten behöver jag inte jobba för att få in pengar. Vad skulle jag göra då? Troligtvis samma sak som jag gör nu eftersom jag tycker mitt jobb är så kul men vem vet, det kanske dyker upp nåt helt annat. När man börjar ställa helt nya frågor kan det komma upp helt nya svar: Det är det som gör det så spännande att inte veta och att leva i frågan istället för i svaret.

Vad kan du ställa för nya frågor till dig själv som gör att det känns sådär pirrigt kul i magen ?

Kram

Annette

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette