Hur du raderar ditt förflutna

Av Annette Forslund

 I vilket hus vill du bo ?

Föreställ dig att du har två hus. I ett hus finns allt du tycker är vackert. Det har stora fönster med underbar utsikt. Du har inrett det precis som du vill med föremål, färger och möbler som du verkligen tycker om. Det är luftigt och högt i tak. Där finns också de människor du tycker om att vara med. Människor som fyller dig med glädje och kärlek. Huset ligger i en miljö som ger dig ett lugn och en harmoni.

I det andra huset är det precis tvärtom, där är det stökigt, rörigt och trångt och fullt med skadade och fula grejer som du inte tycker om. Det är väldigt lågt i tak så du måste alltid gå med böjd rygg när du vistas där inne. Det är knappt något syre och det luktar väldigt instängt. Där inne sitter också de människor som du inte gillar, kanske är det din exman en gammal chef, din pappa som du inte kommer överens med. Hela energin i det huset andas stress, sorg och ilska.

Det klart du vill vara i det första huset, men är det egentligen det? Jag upplever att de flesta människor faktiskt hellre tillbringar sin tid i det andra huset. De tillbringar sin tid i det förflutna, i det som har varit. De går tillbaka dit med sina tankar ständigt och jämt. Jag hör ofta människor förklara varför deras liv ser ut som det ser ut just nu genom att berätta om sitt förflutna. Om sina sjukdomar, sin jobbiga mamma, oförstående vänner etc. Varje gång vi gör det så stannar vi kvar där vi egentligen inte vill vara.

Välj din framtid

Om du önskar något i ditt liv som du inte har så behöver du aktivt välja att kliva in i det första huset. Allt som du vill ha finns redan där men det är väldigt svårt att se det eftersom du spenderar så mycket tid i det andra huset. Det är svårt att se ut genom väggarna.  Varje gång du pratar med någon och förklarar varför din situation är som den är, varför du inte har de pengar eller den kärleken du önskar i ditt liv håller du dig kvar i det andra huset. För att skapa det liv du vill ha så behöver du prata som du redan satt i det första huset. Det krävs medvetenhet att göra det eftersom vår hjärna är så van att prata om det förflutna och förklara varför vår situation är som den är. Tänk om din situation inte alls är som den är på grund av det du tror? Är inte det en spännande tanke ? Tänk om du bara kan släppa alla förklaringsmodeller och bara inrikta dig HUR du vill ha det?

 

Vill du vara i det första huset så kliv in i det,se allt det vackra du har runt omkring dig. Bestäm dig för att besöka det andra huset mindre och mindre tills du till och med glömmer bort att de existerar. Du raderar det ur ditt medvetande.

Båda husen finns tillgängliga hela tiden. Det första huset är din framtid och det andra är i ditt minne. Man kan också säga att det första huset finns i en annan plats i dig. Den platsen som är lättare att hitta till när vi tillbringar egentid med oss själva och reflekterar och mediterar. Den platsen som vi känner när vi är i kontakt med vårt hjärta, glädje och harmoni.

Vi kan gå på kurs efter kurs och öppna vårt hjärta och förståelse för det nya medvetande. Men det är inte förrän vi aktivt väljer vad vi spenderar vår tid i vardagen som det stora skiftet kommer att ske. Låt oss hjälpa varandra att kliva in i de första huset genom att bli medvetna när vi är i det andra. När vi blir medvetna så kan vi varsamt och försiktigt ta både oss själva och våra kompisar ut ut huset. Jag lovar allt, precis allt är så mycket härligare i det första huset, luften, dofterna, rösterna, färgerna, hela energin andas och är kärlek. Jag bjuder in dig dit, dörren är alltid öppen och det är många som väntar på dig.

Vill du höra mer om hur du flyttar för gott – Kom på min föreläsning den 12 september i Stockholm.

Jag önskar dig en magisk dag.

Med värme

Annette

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette