Hur du litar på dig själv

Av Annette Forslund

Stunta i manuset

Är i Los Angeles och tittade på Oscarsgalan igår när den direktsändes live. Det som blev väldigt tydligt för mig var när pristagarna tog emot sin statyetter och tackade, var att de som inte hade skrivit ett tacktal i förväg berörde mig så mycket mer med sina tack, än de som tackade med ett färdigt manus. De som inte hade skrivit ett manus var här och nu, talen kanske inte var så välformulerade men de kom från hjärtat, direkt från dem i stunden. Medan talen som var välskrivna, var mer korrekta och kom mer från ett ” rätt sätt”.

Ännu en falsk föreställning om att vi måste vara väl förberedda istället för att lita på att det som skall sägas faktiskt sägs. Missuppfattningen är att vi tror att det är viktigare att göra saker korrekta och på så kallat “rätt sätt” än att vara i kontakt med oss själva och vår egen källa av visdom.

Livet är ett äventyr

Nästan allt vi har fått lära oss är i motsats till det som är naturligt och enkelt. Vi gör saker svåra i stället för enkla och det tror jag kommer ifrån den stora missuppfattningen att vi inte duger som vi är. Vi behöver alltid förbättra oss på något sätt. Om vi hela tiden lever i tron om att vi skall bli bättre så är det väldigt svårt att vara i stunden och njuta av nuet. Och det är bara i nuet livet pågår. I framtiden pågår inte livet utan när vi är i framtiden så är vi i våra tankar om livet. När vi är i våra tankar om livet känner vi inte livet. För mig känns livet i kroppen, den är är mjuk och avspänd och jag kan känna både ett lugn eller en pirrande känsla av förväntan, som om jag är på en upptäcktsresa i ett nytt land. För mig är livet ett äventyr och jag kan inte planera ett äventyr, då är det inget äventyr längre. Äventyret betår i att jag faktiskt inte riktigt vet vad jag skall upptäcka, vilka jag skall möta,se och hur de skall kännas. I ett äventyr så går det inte att misslyckas utan själva äventyret är att upptäcka mer av det jag inte visste tidigare. I ett äventyr finns inga färdiga manus.

Jag kan också se att i vissa områden i mitt liv är jag mer benägen att planera än i vissa och jag ser att de kommer ifrån en känsla av osäkerhet. När jag är osäker vill jag ha kontroll. När jag ser det så behöver jag påminna mig om att jag inte har kontroll av de yttre omständigheterna. När jag försöker kontrollera det yttre blir jag stressad, trött och ledsen och tappar kontakten med mig själv. Då behöver jag ta mig tillbaka till nuet och till min “inre connection”. Där finns tryggheten och lugnet och på den platsen i mig själv kan jag vila. Jag vilar aldrig när jag är uppe i mitt huvud och försöker styra. Därför tror jag att vi inte behöver fler manus, färdigskrivna mallar och lärare som skall lära oss att göra “rätt “. Jag tror vi istället behöver påminna varandra om att lita på oss själva, på vår inre kompass och på livet i sig.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette