Himlen är oskyldigt blå

Av Annette Forslund

Musik är läkande

När jag gick på Huma-Nova i början av 2000 så hade vi gruppterapi när vi gick tillbaka i tiden och kontaktade vårt inre barn. Jag hade svårt att känna och få kontakt med den lilla flickan jag hade gömt innanför lager av skydd. Men när de satte på låten, himlen är oskyldigt blå, med Ted Gärdestad så brast muren, jag grät floder av sorg. Jag grät över allt de skydd jag satt upp för att slippa känna smärtan av övergivenhet och oförstående.

I går när jag såg Ted Gärdestad på bio och hörde låten kom delar av de minnena upp igen. Adam Pålsson som spelade Ted gjorde det väldigt bra. Jag kunde förstå Teds kamp och känna hans ömtåliga själ. Jag tror att vi är många som har ömtåliga själar, som inte riktigt passar in i den här hårda världen. Och för att passa in så blir många hårda och tuffa eller så gör vi våld på oss själva för att bli omtyckta och få kärlek.

Jag har både varit tuff och oberoende och känslig och medberoende. På ett sätt är det lättare att vara tuff och stänga av för då känner man inte lika mycket. Det är jobbigare att vara öppen eftersom då känner man allt. Både det härliga men också det jobbiga.

Egot berättar falska storys

I Teds fall så kämpade han emot röster som han såg i verkligheten, han utvecklade schizofreni. Och även om vi inte ser människor som inte finns så hör vi röster från vårt ego som berättar falska storys.  Jag tror att den största  skillnaden mellan människor som fixar att leva ett glädjefullt eller de som inte gör det, är hur mycket vi kan förstå på ett djupare plan att tankar av dömande och kritik inte är sanna. När jag skriver “inte är sanna” så menar jag att det är ett eko ifrån det förflutna, de är inlärda programmeringar som inte har någon substans.  De är också en energi vi plockar upp från ett kollektivt synsätt. När vi kan avidentifiera oss med dem så innebär det inte att vi inte hör dem längre ,utan vi vet att vi inte behöver lyssna, och då får de inte samma effekt på oss längre.

Just låten-himlen är oskyldigt blå, påminner mig om den jag egentligen är på något sätt. Den rena kärleken som inte vill ha något skydd, som bara vill vara precis den jag är. Ted har berättat att när han sjöng så hade han kontakt med den källan men det hårda livet utanför scenen blev för tufft för honom. Hans själ blev för stor för att passa in i kostymen. Hans bror har också berättat om skammen över hans sjukdom och när Ted verkligen förstod själv att han var sjuk så orkade han inte leva längre. Jag önskar att vi alla kan bara vara lite mer mänskliga så folk inte behöver ha skam för sig själva.

Jag kom ihåg själv när jag åkte på en workshop för 14 år sedan i en vecka när vi skulle jobba med skam och skuld. Jag trodde inte att jag hade så mycket skam men oj vad mycket skam jag hade. Jag hade inte velat känna den så jag hade gjort andra människor fel istället för att känna skammen själv. När jag väl såg den kunde jag göra något åt den. Och det vi gjorde var att omfamna och älska den delen som inte trodde den var ok. Bra terapi går ut på det, att omfamna alla delar hos dig själv. Att verkligen på djupet förstå att du är kärlek. När vi inte förstår det så behöver vi alltid söka utanför oss själva det vi redan har inom oss.

Jag önskar dig en kärleksfull dag. ????

 

Annette

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Behåll lugnet

Förra inlägget jag skrev så beskrev jag hur jag blev lurad av en Rikshadriver i Bombay och hur arg jag blev. Funderade på det senare och såg hur stressad jag var och hur min energi var jämförelse med när jag sedan  flög från Kathmandu till Pokhara där jag befinner mig nu.

Jag hade gått om tid på mig och behövde absolut inte stressa när jag kom till flygplatsen. Jag åkte inrikes så det var en liten flygplats men med många avgångar. Jag fattade inte mycket av vad jag skulle gå och hur bagaget skulle skannas.  Men jag frågade mig fram och log och det funkade bra, de var vänliga och hjälpsamma. När jag checkat in mitt baggage hade jag en timme kvar innan boarding så jag  köpte en kaffe och en kexpaket, hade inte ätit nåt för jag gick vilse på förmiddagen i Kathmandu  🙂  och satt mig för att vänta på boarding. Förstod ingenting av tavlan där det stod vilket plan som skulle avgå var och när. Tiderna som blinkade hade redan varit och det blinkade boarding hela tiden. Men jag stressade inte upp mig utan kunde inte låta bli att le inombords. Allt är en enda röra men de verkar ändå ha koll i kaoset. Hittade en annan tjej med ryggsäck som satte och väntade så satte mig med henne och sedan hjälpte vi varandra och tyda och gå fram till disken lite då och då och fråga om det var vår tur att boarda. När det äntligen var dags så kände killen igen oss och kom fram och sa till.

I planet fick jag sitta med en man som såg extra prydlig ut, kostym och fina skor med välkammat hår.Vi började prata och han berättade att han jobbade med säkerhetsfrågor. Han ställde många frågor om livet i Sverige. När jag beskrev hur många av oss var skilda och hur våra barn flyttade mellan föräldrarna varannan vecka och hur vanligt det var med bonusfamiljer skattade han så det mullrade ifrån magen.Han tyckte det verkligen lät både roligt, konstigt och förvirrande för alla inblandade.

När jag klev av planet så stod det massor av militärer på flygplatsen och mannen som suttit vid mig fick ovationer och stora blombuketter. Jag vinkade lite i smyg när han försvann in i en byggnad omringad av fans och förstod att han var nog högt uppsatt när det gällde säkerhetsfrågorna.

Innan jag hittat min väska så kom han fram till mig och gav mig hans nummer och sa om jag behövde hjälp med något så fanns han där  och sedan frågade om jag ville ha skjuts till hotellet. Han ordnade med en bil och fyra militärer som skjutsade mig fram till mitt fina lilla hotell som jag bokat för bara 250 kr natten. Ett jättemysigt hotell med utsikt över bergen  som jag verkligen stormtrivs i.  Här kan jag sitta och bara glo på utsikten, älskar det.

Tänk så olika det kan vara och  jag lär mig hela tiden. Det är som  universum alltid vill berätta för mig att  inte hetsa upp mig och att inte stressa. Inget blir bättre av det.

I morgon skall jag ut och vandra i Himalaya i fem dagar och  skall bli jättespännande. Jag hoppas mitt illa knä hållet,sänd gärna  helande tankar.

 

 

Kramar

Annette