Grattis till skilsmässan!

Av Annette Forslund

Välj alltid Dig

Har precis coachat ännu en person som skall skilja sig. En modig och stark kvinna som både skrattat och gråtit i de 90 minuterna hon varit här. Det som tydliggörs i ett coachsamtal är vad klienten tänker om den situationen hon befinner sig i. Kvinnan som jag coachade tyckte det var ett misslyckande att skilja sig. Och det är hon absolut inte ensam om. De tycker de flesta som kommer för coaching. Och det tyckte jag själv för 14 år sedan när jag skilde mig.

Tänk att det sitter så djupt i oss fortfarande. Att det är bättre att vara gift än att vara skild. Att det är är bättre att vara i en relation än att vara ensam. Jag tycker flera personer skall skilja sig. Jag tycker att alltför många lever i dåliga relationer. Jag tycker det finns för många böcker om hur vi skall lära oss att få det att fungera istället för att lära oss att göra det vi faktiskt vill.  Vill man leva i hop gör man det, vill man inte så gör man inte det. Vi vet i hjärtat och magen om vi skall leva med den personen eller inte.

Det är samma sak med jobb. Trivs du inte så sluta. Varför har vi gjort allt så krångligt? Förr i tiden fick man en guldklocka om man jobbat i 40 år på samma  jobb. Jag förstår inte varför man skall få en medalj på grund av att man aldrig vågat provat något nytt? Vi är så styrda av gamla sanningar. Tänk om vi kunde vara styrda av vår egen sanning istället. Tankarna som säger att vi är misslyckande om än de ena än de andra, har absolut ingenting med vår sanning att göra, utan de är kvarlevor från en tro som säger att förändring är dåligt.

cfts1056-1080x675

Gräset är alltid grönt

Förändring är något som är ofrånkomligt, allt förändras hela tiden. Om vi släpper taget om det gamla kan något nytt spännande. härligt få plats. Det finns ett dåligt ordspråk som säger – Du skall inte tro att gräset är grönare på andra sidan. Jag säger att gräset är smarrigt grönt hela tiden om du följer din sanning, ditt hjärta, din väg  och inte uråldriga tanker och föreställningar om vad som är bra eller dåligt.

Vi är fostrade in i ett samhälle där vi skall vara goda slavar. Vi är fria själar som skall upptäcka livet inom och utanför oss. När vi har upptäckt det inom oss gör vi precis som vi vill och känner oss fantastiska och underbara och förstår inte ens ordet misslyckande för det finns inte.

 

Vill du också glömma bort det ordet – misslyckande- följ med till Los Angeles

 

KRAM

Annette

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette