Gör det på en gång

Av Annette Forslund

Själen kommer lite efter

Landade på svensk mark i morse. Oj vad tyst det är här, iallafall där jag bor, inte ett ljud och inte en människa. Nästan lite kusligt. Känns väldigt tomt utan Ritchie och utan allt liv.  Jag vet att det känns så just nu eftersom det är nio timmars tidsskillnad mellan LA och Sverige och man brukar säga att själen tar lite längre tid att förflytta sig, den har liksom inte riktigt kommit hit ännu.

Jag har  redan packat upp alla väskorna och betalat räkningar. Har lärt mig att det är lika bra att göra det på en gång istället för att dra ut på det. Det tar energi att tänka på allt att man skall göra istället för att bara göra det.

Räkna ner från fem

Det finns en regel som heter “femsekundersregeln” som jag använder. Det handlar om att räkna ner från fem till noll och sedan göra det man tänker att man skall göra, och den funkar. Ofta när man får en tanke och sedan tänker för länge så kommer alla ursäkter, rädslor och osäkerhet upp varför man inte skall göra det. Använder man sig av “femsekundersregeln” så hinner inte de tankarna komma. Man hjälper sig själv att göra det man faktiskt vill göra. Man kan använda den i allt från att packa upp en väska, börja träna, betala räkningar, ringa ett samtal etc.

Kolla på vad du skjuter upp för någonting i ditt liv. Något du vet du vill ändra på, något som ligger och gnager. Sedan bestämmer du dig för att förändra det. Vi kan inte tänka oss till förändring utan vi behöver agera oss till förändring. När vi gör annorlunda så växer vår tro till oss själva. Det är som vi visar för oss själva att vi faktiskt kan. Vi mår också väldigt bra när vi inte skjuter upp saker. När vi räknar 5,4,3,2,1 så väcker vi den främre delen av hjärnan, den nya delen, vi får energi att starta. Ofta är det starten som är svårast för när vi väl har börjat så är vi på gång. Om du vill börja träna så är det många gånger att ta dig till gymmet som är det svåraste. När du väl är där är det enklare. Eller vad  det än är du vill börja göra annorlunda. Du har säkert märkt att det kanske tog 1o timmar att tänka på det men bara 1 timme att utföra det. Så åter igen är det våra luriga tankekonstruktioner som ” lurar” oss att inte förändra våra vanor. Hjärnan är faktiskt designad för att stoppa oss ifrån förändring eftersom  när vi skall ändra något så kliver vi ut på okänd mark och hjärnan uppgift är att skydda oss ifrån det okända. Om vi då börja tänka är det kört det är därför “fem sekundersregeln” är så bra för den får oss att inte tänka utan att bara göra det. Hon som kom på den här metoden heter Mel Robbins och var själv fast i ett väldigt självdestruktivt mönster. Vill du lära dig mer om metoden så kolla in henne  på Youtube.

Om jag hade suttit och tänkt på hur trött och snurrig jag är idag så hade ingenting hänt. Utan jag hade bara tänkt att det är för kallt och mörkt i Sverige just nu och på att jag saknar Ritchie. Men i stället har jag nu tvättat och  handlat och fyllt kylskåpet med mat. Jag har också hållit mig vaken så att jag förhoppningsvis kan sova i natt och jag är redo för en ny  kreativ dag i morgon. Men nu har jag gjort klart för idag, nu är det dags för att bara vara och att mysa. Nu skall jag krypa upp i soffan och kolla på film med Mira och njuta av närvaron av min härliga tonårsdotter.

Kramar

 

 

 

 

 

 

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette