Ge upp motståndet

Av Annette Forslund

När rötterna växer

Ofta tror vi att det är känslorna som gör ont men det är motståndet till dem som skapar det dåliga måendet. Bara för att vi blir mer medvetna så är vi inte lyckliga hela tiden. Vi är fortfarande människor och människor är glada ibland och ledsna ibland, vi kan till och med känna oss deprimerade. Desto mer vi kan acceptera att det är så ju mer kan vi tycka att det är ok att vara låg utan att tro att det är något som behöver åtgärdas. Tänker att det är som ett träd som skall slå rot. Först behöver det rota sig, rötterna behöver växa ner djupt i marken för att trädet skall kunna växa högt och breda ut sina långa grenar. När vi är trötta och låga så växer rötterna, vi behöver vara mer stilla och gå inåt. Medan när grenarna växer är vi ovan jord, vi är mer sociala, söker gemenskap och vill hålla varandra i händerna och tralla. Men precis som trädet kan vi inte hela tiden växa uppåt, vi behöver också växa neråt för att rötterna skall hålla i trädet så att de inte blåser omkull.

Lagrad energi som lämnar dig

Jag vet inte hur det är med dig. Men jag gillar när grenarna växer, tycker det är roligare än när rötterna växer. Men ju mer jag förstår att båda behöver växa kan jag mer gilla läget när rötterna växer, Jag förstår att det är en nödvändighet och jag dömer mig inte för att jag känner mig trött och oinspirerad. jag vet att det inte är något fel på mig utan jag förstår att det är en naturlig process i livet. Förr så trodde jag att ju mer medveten jag blev desto mer skulle stunderna av det så kallade dåliga känslorna minska. Vad jag har upptäckt att de finns där ibland men att jag får lättare och lättare att acceptera dem. Jag gör dem inte viktiga och inget jag behöver analysera. Ju mer jag bara tillåter dem, känner energin i kroppen desto fortare ger de sig av. Jag måste ändå villigt erkänna att det är skönare att ha den där goa känslan av liv, inspiration och tacksamhet i sinnet än känslan av trötthet och likgiltighet. Men efter några gråa dagar eller veckor av moln så kommer äntligen solen och jag njuter av att jag kan känna livet i varje liten cell. Jag tror vi har lagrad energi i våra kroppar av återhållna känslor, när vi bara låter de får flöda utan motstånd lämnar de kroppen och ger inte längre upphov till våra återkommande tankar om att vi inte är tillräckliga.

17798963_10209610803572288_5454124817475367569_n

Lyxen i att bara vara

Min visshet om att absolut ingenting är viktigare i livet än att känna sig själv, sitt varande har också fördjupats. Det spelar ingen roll hur mycket pengar jag har, var jag bor, vem jag är tillsammans med om jag inte kan uppleva och känna tacksamhet och glädjen i det. De känslorna börjar alltid på insidan som 100 procent av alla andra känslor. Vi upplever livet inifrån och ut. Och då kan det inte finnas något som är viktigare att ta hand om vår insida. Hur tar du hand om din insida ? Hur ofta ger du själv tid till reflektion, goda samtal, yoga, meditation, promenera i naturen, lyxen att bara vara och låta tankarna som går på repeat stilla sig? Hur ofta  lyssnar på din inre visdom som bara längtar efter att få ta dig i handen och leda dig på din unika livsväg? När vi  låter våra rötter få tid att växa ned i myllan, att riktigt få rota sig så att vi  står stadigt när grenarna skall växa ut i sin prakt och visa världen sin skönhet. Då blåser vi inte omkull, inte ens om det blir storm. Vi står kvar och vågar visa vilka vi är. Gudomliga varelser som inte har kommit hit för att bli omtyckta utan för att vakna.

 

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette