Friheten att slippa rätt och fel

Av Annette Forslund

Filmen som styr oss

Det jag ser i min egen utveckling är att ju mer jag släpper taget om rätt och fel desto större frihet får jag i mitt sinne. Jag behöver inte tänka på rätt eller fel eftersom jag vet att det kan ändras. Jag behöver bara lyssna på min djupare känsla. Ju mer kunskap vi får desto fortare förändras fakta. Det som var sanning igår är ingen sanning idag. Titta bara på trenderna på vad som är rätt att äta, hur vi skall uppfostra våra barn, och vad som är skadligt för hälsan.

Det är när vi håller fast vid våra rätt och fel vi lämnar nuet och flyttar in i våra tankar om hur det borde vara istället för att se det som är. När jag upptäcker att jag har lämnat nuet och är upptagen med att försöka reda ut något som jag tycker är fel,  (för jag är inte lika upptagen med mina tankar när jag tycker jag har rätt:) ) Så brukar jag ställa mig frågan om jag med 100 % säkerhet vet att det borde vara på något annat sätt. Ett bra sätt att påminna mig själv om att jag är förlorad i en film som jag själv har skrivit manuset på.

Ju fler rätt och fel vi har ju mer kommer vi att vara upptagen i vårt sinne att försöka förändra det som är eftersom det sällan överensstämmer med det som pågår just nu.

Har du bestämt dig för att du skall göra och vara på ett visst sätt så är du ofta upptagen med att döma dig själv för att du inte passar in i den mall du själv har skapat. Mitt förslag är att slänga bort mallen eller så gör du den så stor att allt passar in. För om du inte har någon mall är det svårt att döma, det finns inget du kan jämföra dig emot.

Har du varit med om att du vet vad du tycker i en fråga och sedan när du pratat med någon annan så tycker du något annat ? Det har jag varit med om många gånger. Ibland är det en styrka att kunna ändra sig och att inte alltid hålla fast vid sin egen åsikt. Men det kan också göra mig osäker att inte veta vad jag egentligen tycker. Jag är mer lättpåverkad i vissa sammanhang än i andra. I vissa frågor känns det som jag aldrig kommer att tycka annorlunda. Jag kommer nog aldrig förändra min tro om att vi är spirituella varelser i en mänsklig kropp. Det sitter så starkt och det är något som jag bara VET. Däremot har jag ändrat åsikt om vilket typ av jobb jag vill ha, hur jag vill bo, vikten av att passa tider och hur viktigt pengar är.

Lyssna på din visdom

Jag har upptäckt att ju mer jag börjar lyssna och lita på min egen inre visdom desto mindre bryr jag mig om det “allmänna rätta sättet, om normen. Jag lyssnar inte när egot börjar argumentera, jag tar inte mina tankar på så stort allvar.

Tänk tillbaka på de tillfällen i livet när du bara har vetat, hur kändes det då? Lyssna till din kropp vad den vill äta och hur den vill se ut. Sluta döma, varje gång vi dömer oss själva så skapar vi stress i vårt system och vi får svårare att höra vår egen röst. Fyll på med kärlek och tacksamhet istället och förstå att det är din sanna natur. Du är inte här för att döma dig själv och andra. Du är här för att uppleva mer av den du egentligen är och jag tror att vi är kärleksfulla varelser som ibland går vilse i vårt tyckande och tänkande. Som tur är så behöver vi faktiskt inte gå långa omvägar för att hitta tillbaka eftersom vårt välmående bara är en tanke bort.

 

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette