Följ dina egna kroppsideal

Av Annette Forslund

Sjuka kroppsideal

Tittat på Mia Skäringer på SVT play om de sjuka kroppsidealen vi blir matade med. Verkligen tänkvärd serie i tre avsnitt, rekommenderar den verkligen. Det är inte klokt som vi håller på att tortera oss själva för att passa in i ett sjukt kroppsideal.  Jag växte upp i en liten by i Norrland där mode och formen på kroppen inte var viktigt.  I min familj var mat inte någon stor grej utan jag blev serverad vanlig husmanskost och min mamma bantade aldrig eller överhuvudtaget pratade om vikt och utseende. Det fanns heller ingen social media på den tiden så jag var skonad ifrån yttre påverkan. Jag är väldigt tacksam att jag sluppit problem av den sorten men fick annat att på köpet istället 🙂

Det som blir så tydligt efter jag sett på Mia Skäringer är att det inte bara är ett kroppsideal vi försöker passa in  i utan det är så många fler ideal.  Hela den här normen som samhället har skapat är inte klok. Människors kroppar och själar blir torterade. Inte av någon annan utan att vårt eget sinne som hela tiden dömer oss själva att vi aldrig är goda nog. Vi kan alltid förbättra vår kropp, vår ekonomi, vårt jobb, vår relationer, vår hälsa, ja du fattar. Det är aldrig gott nog. Vårt eget sinne är vår värsta slavdrivare. Så länge vi köper in i de yttre bilderna som  både samhället  och vi själva har skapat kommer vi aldrig bli nöjda och därför aldrig riktigt lyckliga.  Bilden av den perfekta relationen, semestern, huset etc. Livet är inte som den bilden som läggs upp på instagram eller i resekatalogen. Men så länge vi tror det och försöker leva upp till den så kommer vi alltid känna att vi behöver göra bättre och mer. Då är det egots röst som snackar och den är sprungen ur rädsla och brist.

Omfamna allt

Inte förrän vi omfamnar livet som det är, både de ljusa och de mörka. Både ärren och bristningarna,de regniga dagarna när vi helst vill krypa under täcket och stanna där och de soliga dagarna är vi känner hela livet inom oss. Det sårbara, det svaga , det fula men även det storartade, de magiska och all vår kraft. Allt får vara med. När vi erkänner de sårbara och börjar fatta att vi duger  kommer vi inte längre skämmas för våra kroppar, gå till våra själslösa jobb eller stanna i relationer som tar all vår energi. Det är först då rädslan inte längre har något grepp om oss, när vi inte längre behöver bevisa något för någon annan eller för oss själva som vi kan bli fria att bli den vi är.

Och vem är vi då? Vi är inte kroppen, vårt yrke eller vår relation, vi är heller inte vår sjukdom, vårt hus eller allt vad vi håller fast i och identifierar oss med.  Identifikationen skapar en falsk trygghet det är därför vi håller fast i den även när den skapar lidande. Och hela samhället projicierar den falska bilden till oss. Om vi fattar att vi duger behöver vi inte följa modet längre eller ha den rätta soffan. Vi är inte rädda för att sluta ett jobb som släcker vår livsenergi för vi vet att vi är här för att bidra.  När vi människor börjar vakna och inte följa samhällets normer längre, när vi säger stopp och inte följer spelets regler, det är då  allt kommer att förändrats.

Häng med på resan, du är värd ett liv i frihet.

All kärlek till dig

Annette

Vill du skapa en ny verklighet där du sätter dina egna regler ?
Klicka in HÄR

 

 

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette