Ett steg i taget

Av Annette Forslund

 Väck din visdom

Idag började coachutbildningen för ett nytt gäng härliga kvinnor. Jag har ett superkul jobb. Det känns inte som ett  jobb ens, det känns mer som en ynnest att jag får dela med mig av mig och lyssna till kloka visa människor. Transformativ coaching handlar om att väcka upp en visdom som vi alla bär på.

När vi kommer ihåg vilka vi är så gör vi det vi vill.

Lätt som en plätt, eller? På ett sätt är det faktiskt väldigt enkelt men vi har gjort det så komplicerat. Vårt ego gör det svårt. Vårt ego tror inte att de har något värde om det bara är enkelt. Kolla på Dali Lama, han sitter och småler för det mesta och plirar med ögonen. Det gör han för han vet vem han är. Han vet att han är en del av en större livskraft som han litar på till 100 %. Jag tror att det är så, för vad vet jag  vad Dali Lama tror 🙂  Om jag istället  utgår ifrån mig själv när jag känner mig så där vis, då har jag  100 % tillit till att allt blir alltid som det redan är uttänkt. Då stångas jag inte med mina egna tankar om jag skall göra si eller så eller är orolig för nåt. Jag gör bara mina grejer och det räcker.

Ett steg i taget

Jag tar ett steg i taget och funderar inte på vilket steg jag skall ta om en vecka. Jag är i flödet, jag är i nuet och jag är nöjd, tacksam och lugn. Det är en väldigt skön känsla. Det som tar mig bort från den känslan är när jag börjar tänka på att jag behöver ha kontroll på framtiden eller kontroll på hur andra människor skall vara. Då har jag lämnat mitt naturliga tillstånd och tror att jag måste sitta vid kontrollpanelen. Det vi alla behöver lära oss är att lämna över kontrollspakarna till högre instans. När jag slutar att blanda mig i det jag inte har något med att göra och istället fokuserar på mitt inre välmående, att följa det som är sant för mig. Inte det som är rätt utan det som är sant då samverkar jag med livskraften och då behöver jag inte ha kontroll då släpper jag spakarna och surfar med.

Det är kul, spännande och nytt att surfa, gör det du med 🙂

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette