Ett krossat glas på Hollywood Boulevard

Av Annette Forslund

I morse när Ritchie åkte till jobbet åkte jag med till Yogaworks yogastudio och yogade. Om jag hade  lyssnat till sinnet hade jag inte åkt med, då hade jag legat kvar i sängen istället. Som väl är har jag har lärt mig lyssna till den rösten som vill mig väl och inte den som tror att det är bättre att krypa ihop och skydda sig mot väderkvarnar som inte finns längre.  När jag praktiserar yoga kan jag känna styrkan i min kropp och hur den hjälper mig att få kontakt med mitt sanna jag. Yogapasset var rätt intensivt och på slutet av yogapasset när vi låg i savasana ( vilan) kände jag hur lugnet hade spridit sig i hela mitt system.

När jag kom ut efter yogan hade solen kommit fram och jag  började promenera längs Hollywood blvd.  Jag promenerade förbi tälten som de hemlösa hade slagit upp längs trottoaren. Jag passerade ungdomarna som försökte överrösta både varandra och stereon de bar på. Jag såg hur en bil körde in i en annan och hur hela glasrutan sprack och jag passerade kvinnan med de högklackade skorna och den lilla pudeln.

Sedan när jag ätit en god acaibowl på en av alla mysiga frukostcaféer som finns här i LA  och skulle beställa en Uber för att åka hem till tillbaka så dog telefonen och jag hade ingen laddare med mig. Tänk vad sårbara vi är utan telefon, jag har allt i telefonen. Vet inte hur man beställer en Uber utan att använda appen, kan inga telefonnummer och Ritchies adress har jag i telefonen. Försökte med några caféer och frågade om laddare men ingen kunde hjälpa mig.

Standard hotel i West Hollywood räddade mig där jag fick ladda telefonen i lobbyn. Medan jag satt och väntade på att den skulle ladda tänkte jag på att vårt inre liknar Hollywood blvd. Det händer mycket där inne. Det är många röster som hörs. Det finns en liten hemlös del i mig som tror hon kan bli totalt övergiven men också en rappare, en kvinna i högklackat och en crazy del som inte ens stannar fast glaset går sönder. Men det finns också den lugna oceanen, den som kan bevittna och se och förstå att egentligen är inget av det sant utan att vi lever i en illusion och det är vi som skapar den.

Så skönt det är när jag är i kontakt med oceanen, när lugnet har infunnit sig. När jag är på den här platsen så är också min kropp lugn, då känns det som “rädslocellerna” har tittat upp sträckt på sig lite, gäspat och sedan somnat om. De till och med pratar med varandra och säger- Allt är lugnt, vi behöver inte hålla vakt längre, allt sköts ifrån högre instanser så vi kan tryggt sova vidare.

 

 

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette