En grön juice och ett trasigt däck.

Av Annette Forslund

När det inte blir som man tänkt sig

I dag är det min födelsedag. Förr tyckte jag inte om att fylla år två dagar efter nyår eftersom alla är så trötta efter allt nyårsfirande så det kändes som jag blev bortglömd. Men nu för tiden så älskar jag att fylla år den andra januari. Det är en härlig  nystart på det nya året.

Den här dagen började med att jag fick en puss och en kaffe på sängen. Klev upp satte på mig mina träningskläder sedan var det dags för min nya vana, min springtur. Jag sprang ett varv mer än igår och hade massor av energi kvar. När jag kom tillbaka gjorde jag lite magträning och stretch för att sedan göra en grön juice av grönkål, spenat, gurka, äpple, ingefära, citron och lime. Hällde upp allt i en glasflaska och kände mig så nöjd med mig själv.

Precis när jag skulle ställa in den i kylskåpet så måste jag ha slagit till den för hela botten gick sönder och allt mitt gröna guld rann ut som en sörja på golvet. Min första tanke var, varför händer det här nu? Min andra var att jag visste att jag inte hade tid att göra en ny eftersom vi skulle åka till San Diego inom 50 min.

När jag stod där och torkade upp allt det gröna så visste jag att jag skulle lära mig att bara släppa taget. Även fast jag hade sett fram emot att med mig min gröna juice i bilen, även fast jag investerat både tid och pengar för att få det som jag ville ha det. Och ibland är det precis så, vi investerar så mycket tid och pengar på saker som ibland inte alls blir som vi trodde att det skulle bli. Ingen tänker på skilsmässa när de gifter sig eller på att de pengar man investerar i ett projekt skall försvinna. Men varför tänka på något som bara gör en irriterad eller ledsen. “Letting go” är en av de nio attityder de använder sig av i mindfulness och den principen fungerar alltid. Lite svårt för egot ibland bara som gärna vill hålla fast i såkallade misslyckanden.

Efter att ha torkat upp i röran, packat en liten väska så satte vi oss i bilen för åka till La Jolla där Ritchie hade bokat en födelsedagslunch på samma restaurang vi åt vår första lunch tillsammans för 15 månader sedan. Ett jättemysigt ställe precis vid havet.

Jack in the Box

Efter en timme pajjade däcket på bilen så nu sitter vi på – Jack in the box, typ Mc Donalds och väntar på att däckverkstaden skall laga däcket. Har redan väntat i två timmar.
Som sagt ibland blir det inte som man har tänt sig. Men tänk om allt i slutänden alltid bara blir bättre. Brukar säga att än har jag inte sett hela pusslet. Än har inte den här dagen slutat. Klockan är bara 1300, så än kan det sluta bättre det började.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette