Det är nu det händer

Av Annette Forslund

Inte som Ferdinand

Ni vet när man känner sig som en oxe. Inte för att jag egentligen vet hur oxar känner men jag upplever en sådan kraft inom mig som jag tror oxar har. De ser väldigt kraftfulla ut i alla fall när de böjer ner huvudet och bara springer rakt fram, målmedvetet och utan tvivel. Så känner jag mig och det är väldigt skönt. Jag vet inom mig att nu kan ingen stoppa mig för nu är det verkligen dags att kliva ut ännu mera med min kunskap, visdom och kraft. Allt som som behövs för att skapa förändring. I helgen skall jag ha en workshop som heter – Låt dina drömmar bli verklighet. Det är första gången jag har den workshopen med det namnet. Jag har haft många grupper förr men den här känns speciell. Jag kommer inte följa några metoder eller regler utan jag kommer bara att följa min intuition och min 18 åriga kunskapsbank som jag har samlat på mig sedan jag började jobba med människor. Jag har planerat övningar men jag tänker lita totalt på vad som kommer till mig under helgen för när jag är uppkopplad till den gudomliga källan så vet jag vad jag skall göra för att få det bästa resultatet för deltagarna. Det känns som när jag var liten och  var i Stockholm för första gången. Jag och min lillebror skulle få gå på Gröna Lund och jag var både pirrig och exalterad. Jag var  så redo att sätta mig i berg och dalbanan fast det var lite läskigt.

Nu är det dags

De två sisa föreläsningarna jag har haft har varit fullsatta och jag har bara pratat utifrån de som kommer till mig. Ingen föreläsning blir exakt den andra lik. Jag tror det beror på vilka som lyssnar och vad de behöver höra för budskap. På en föreläsning pratade jag mest om hur vi hittar modet att agera medan på en annan pratade jag mer om kärleken till sitt inre barn och hur våra vibrationer blir till.  Den jag hade i februari  hade jag så roligt på så det var en deltagare som kom fram till mig efteråt och sa att jag borde bli standup 🙂  Jag har slutat försöka kontrollera vad som skal ske och försöker verkligen lita på att det skall bli som det skall bli fast det inte är helt enkelt att släppa spakarna till högre instans. Jag märker är att ju mer jag verkligen släpper desto mer kraft får jag. När jag kliver ur vägen med mitt ego och mina trosföreställningar om hur saker borde vara eller inte vara. Det enda jag egentligen vet är jag är redo att bemästra scenen, att steppa fram och att skina fullt ut i dagsljus.  Jag vet att jag hela livet har hållit tillbaka min kraft eftersom jag har en gammal tro att den kan skada.

Men nu är det dags att väcka den helt och fullt till liv och att bli den drottning jag är. Precis som du är, som vi alla är. Ingen vinner på att vi förminskar oss. Det är dags nu! Hänger du på?

 

Nästa workshop jag har med samma tema är den 8- 9 juni. 

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette