De vägrar kompromissa längre

Av Annette Forslund

Trött på att kompromissa med sitt liv

Om en månad så lämnar Victoria 27 år och Melvin 26 år Sverige kanske för gott. De är trötta att kompromissa med sina liv och har tagit varandra i handen och lovat att det aldrig mer skall göra det.
Efter att ha sagt upp sig ifrån sina jobb, sålt bilen, sina ägodelar och hyrt ut lägenheten byter det nu ut sina 63 km2 till 6 km2 när de flyttar in i sin nyinköpta husbil och beger sig ut i Europa. Resan börjar i Tyskland och fortsätter sedan ner Holland, Belgien, Österrike, Schweiz, Italien och sedan färjan över till Spanien.

Redan som 14 åring visste Melvin att han ville uppleva andra saker och leva ett annat liv än det så kallade normala. Mycket av inspirationen fick han från sin gudfar som bodde i i New York och som ofta tog med honom på sina resor runt världen. Både Victoria och Melvin brinner för att möta nya människor och nya kulturer. Deras ledord är frihet och båda är helt övertygade om
“att vill man få det liv man vill ha så får man bygga det själv”

Medan Melvin var ute och reste till olika platser så reste Victoria mest till Thailand. Hon fick lära sig att det var viktigt med planering, att alltid ha en buffert på sitt konto och att ha en fast månadsinkomst. Hon fick också lära sig att det var tryggare med en anställning än att vara egen företagare.

Allt handlar inte om pengar

Det har tagit dem två för att spara ihop resan. Skulle de inte hitta några jobb på vägen så kan de vara borta i ett år om de lever på 320 kr om dagen. Men det är inte det som är målet. Som de känner nu så vill de inte alls komma tillbaka utan kan tänka sig att stanna någonstans där de trivs.
Melvin känner också att han har inget emot att jobba tre veckor på en gård eller som Victoria säger att det kan byta tjänster. Om de plockar vindruvor så kan får de mat. Allt handlar inte om pengar.

Victoria som har varit så rädd för att inte haft någon fast månadsinkomst har kommit över sina rädslor och även startat sitt egna företag som copywriter där hon hjälper folk att göra hemsidor och andra jobb som hon känner går i linje med hennes egen övertygelse. Eftersom de har lovat att inte kompromissa längre så tänker hon inte ta uppdrag som hon själv inte tycker är kul eller tror på. Hon vill jobba med det hon brinner för som till exempel djurrätt, mänskliga rättigheter och personlig utveckling.

För Melvin har det alltid varit mer skrämmande att stanna hemma och fortsätta jobba med han egentligen inte vill bara för pengarnas skull.

– Att fortsätta kriga och köpa saker som jag inte behöver det är min största rädsla

Det enda han kan tänka han är rädd för när de har lämnat Sverige är att det skall stöta på vägpirater som gör dem illa fysiskt och att de måste komma hem igen och han får börja slava.

Båda ser verkligen fram emot att börja sitt nya liv och äventyr både i det yttre och i det inre. De hoppas på att träffa många människor som har en historia att berätta och att skapa relationer med nya människor som inte är så fasta i sina ekorrhjul.

En ny utvecklingsfas

Bara att bo på 6 kvm kommer säkert att skapa nya utmaningar i relationen. Och det är inte bara Victoria och Melvin som skall samsas om utrymmet utan även deras hund Shanty som de tar med sig. Men de ser det bara som en utvecklingsfas i deras förhållande och under de tre åren de har bott i hop har de aldrig bråkat. De diskuterar och så går det vidare.

Vill man ha ett liv som man vill ha så får man bygga det själv. Gå efter dina drömmar så löser sig allt.

Victoria vet hur det är att vara rädd att inte ha tillräckligt med pengar så hon är helt övertygad om att kan hon komma över sina rädslor så kan du det också. – Det är aldrig kört, ha tillit vad ditt liv kan ge dig och vet att det är bara du själv som sätter dina egna gränser.

Vill du följa Victoria och Melvin på sin resa så kan du göra det href=”http://timelessadventures.com” eller på instagram https://www.instagram.com/timelessadventures_/

Vill du få hjälp med att skapa mer tillit i ditt liv, få mera mod och slippa oron över pengar så klicka här för att se hur du kan få hjälp ❤️

Hoppas du njuter av sommaren
Kärlek
Annette

.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette