Dags att lyssna

Av Annette Forslund

Ying och yang

Nu var det länge sedan jag skrev eftersom jag har jobbat så mycket med att vara ute på “fältet”. Jag har haft worskshops, coachutbilning och massor av föreläsningar och webbinar. Det har varit jätteroligt men också energikrävande. När jag är där ute ibland människor ger jag mycket av mig själv. Jag bryr mig och vill verkligen att de människor jag möter skall få den förändring de längtar efter.  Nu är det dags för mig att dra mig tillbaka in i mitt center för en stund och hämta kraft och njutning.  I dag skall det bli en riktig fin dag upp mot 20 grader. Jag tackar livet för att det planerar så fint för mig, jag skall göra iordning min uteplats, plantera lite blommor och köpa en ny fin gosig filt att lägga på utemöblerna.

Vissa dagar under den här perioden har jag nästan känt mig arg och bitchig och jag vet att det är därför jag har planerat in för mycket. Jag behöver mycket egentid och återhämtning. Jag är inte ett dugg förvånad över att sjukskrivningarna ökar eftersom de flesta människor inte har tid för återhämtning och de går på jobb som  är motsatsen till  vad de egentligen längtar efter. Jag förstår varför folk går sönder och varför deras själar gråter och kroppar värker. Det är inte meningen att vi skall leva så. Meningen är att vi skall följa med flödet eftersom vi är en del av flödet. Vi är en del av universums energi där allt är uträknat. Om vi skulle våga släppa taget. lita på vår inre kompass, på vår hjärtas röst så skulle allt ordna upp sig. All förändring börjar hos varje människa. När en människa vaknar upp och börjar ta ansvar för sitt eget liv, börjar säga nej till vad den känner är emot själva livet och ja till det som är friskt sker förändring. Inget utanför oss själva kan göra det valet, bara du.

Ditt nästa steg

Jag tror inte det är en slump att vi lever på den här jorden just nu jag tror vi är här av ett syfte. Och jag är helt övertygad om att du som läser den här bloggen är mer vaken än de flesta av andra människor på den här jorden. Jag vet att du besitter en otrolig kraft och mod och min förhoppning är att du blir påmind om den och börjar göra bra saker för dig själv så den får växa.

Sista dagen på coachutbildningen så fick alla tala om hur de upplevt sin egen och varandras utveckling. Det var otroligt fint att se hur de blivit mer av sitt autentiska  jag. Hur maskerna och osäkerheten runnit av och hur de nu satt där i ringen med så mycket kraft och kärlek. Jag såg hur de var som olika delar av mig själv, allt från den inkännande mjuka till den kraftfulla Wonderwomen.  När de nu startar sin coachingbusiness utifrån vem de är så kommer de attrahera de klienter som också vill vara autentiska, då kan alla sluta låtsas vara nåt annat än den vi är. Vi behöver inte göra rätt, vi behöver bara vara i kontakt med vår kärna. För utifrån vår kärna kommer vi få svar på vad vårt nästa steg är.  Kärnan sitter inte i mindet, vi kan inte tänka ut vårt nästa steg utan det kommer som en impuls, en känsla och ju mer vi kan lita på den känslan desto modigare blir vi.

Det jag själv har sett och känt är att jag älskar att föreläsa så jag tänker göra det mer och större och jag tänker verkligen utmana mig själv och även göra de på engelska som jag inte är speciellt bra på. När jag tänker på det blir jag både uppspelt och samtidigt lite skraj och det är signalen att jag är på rätt spår. Hur känns din signal när du är på rätt spår? Vad är det du behöver för att börja skapa din egen framtid som du vill ha den samtidigt som du kan njuta av nuet?

Här pratar jag mer om det i en video från Hermosa beach i LA

Nästa coachutbildning startar i augusti och det finns fortfarande några platser kvar. Den 26 april kan du också lyssna på ett webbinar när jag berättar mer.  Här kan du anmäla dig till det.

 

Jag önskar dig en underbar dag.

 

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette