Berättelsen om vem du är

Av Annette Forslund

En saga som inte är för god för att vara sann

Hon satt tyst i rummet på en stol och betraktade de vuxna människorna omkring sig. Hon undrade varför de sa att de var glada men kändes ledsna. Varför de var allvarliga, hade veck i pannan och varför  ögonen inte längre lyste. Många gånger hörde hon hur de vuxna människorna sa till barnen att de skulle skynda sig och att de skulle lära sig passa tiden. Hon hörde också de säga att det var viktigt att lyssna till andra, koncentrera sig och att lära sig om det som stod i böcker som någon annan hade skrivit. Hon förstod inte varför.

Hon ville hellre skriva sin egen bok, sin egen berättelse istället för att läsa om andras. Hon tyckte att det var så spännande att lyssna till sig själv för när hon lyssnade riktigt noga kunde hon också höra de vackra tonerna av stjärnorna och dansa till sin egen musik som spelades inom henne. Hon förstod inte hur hon skulle höra musiken om hon hela tiden lyssnade till andra. Då skulle hon bara höra deras musik och glömma bort sin egen. När hon försökte koncentrera sig så kunde hon inte längre höra fåglarna och vinden och heller inte heller hur blommorna och träden viskade till varandra. Hon hörde bara tankar som fanns ibland alla andra tankar som människor hade tänkt under många århundraden. Tankar som var fulla av rädslor och bekymmer och som säkert gjorde de där vecken i pannan.
Hon förstod inte heller varför tiden var så viktig, vad det var som var så bråttom. Vart vad det hon skulle.  Hon undrade ofta varför vuxna hade gjort allting så krångligt och varför de gömde sig bakom masker. De kändes ibland som de var rädda och hon förstod inte varför eftersom hela universum vakade ju över dem precis hela tiden. Det måste nog vara så att de helt enkelt hade glömt bort det. Kanske var det så att när man blev vuxen så glömde man bort allt som var viktigt på riktigt, man glömde bort att leka, sjunga och göra allt det där man tyckte var roligt också blev man ordentlig istället. Det verkade också som det var väldigt noga med att göra rätt.

15747833_10154857409373185_4029958617097105203_n

Hon undrade hur hon kunde hjälpa dem att komma ihåg att de också hade varit barn som inte brydde sig om att göra rätt.  Hur skulle hon få de att minnas att man bara kunde göra det som kändes roligt i hjärtat. Hon satt och funderade en lång stund innan hon kom på det. Jag vet tänkte hon, jag ber dom bara ta av sig masken dom har på sig. I den kan de nog inte riktigt se, det är därför inte ögonen lyser. Och eftersom de inte ser ordentligt så hör dom nog sämre. Dom hör nog bara dom där rädda tankarna som människor har tänkt i århundraden och då kan de inte lyssna till livets tankar, dom tankarna som gör att kroppen blir glad och ögonen glittriga.

“Wow vad lyckliga de kommer att bli  när de tagit av sig masken, hela ansiktet kommer nog slappna av och det blir säkert lättare att andas också”

Flickan hoppade ner från stolen och sprang fram till den första vuxna hon såg:
– Jag har ett förslag herr vuxne, jag tror du behöver ta av dig masken.
– Vilken mask pratar du om unge fröken?
– Den som gör att du inte ser livets mirakel och får djupa streck i pannan förstås.
– Jaså den, den har jag haft så länge så den tar jag inte av mig i första taget lilla fröken.
– Men varför farbror, den verkar inta vara skön att ha på sig?
– Skön och skön, det handlar inte om den är skön eller inte, det handlar om att tar jag av den så vet jag inte vem jag är.
Flickan tog farbrorn i handen och gick fram till fönstret och pekade ut på den stjärnklara natten.
– Du är samma som det här, du är stjärnorna, natten, rymden och månen på samma gång, du och jag är samma, vi hör ihop.
– Är du helt säker på det ?
– Absolut, när du tar av dig masken så kommer du också veta att det är sant.
– Men jag vet inte hur jag tar av den, jag har glömt bort det.
– Jag skall hjälpa dig farbror vuxen men då måste du lova mig att hjälpa fler vuxna människor att ta av sig sina.
Farbrorn och flickan  stod tysta vid fönstret och tittade ut i natten. Efter en stund böjde sig farbrorn ner mot flickan, la hennes hand mot sitt bröst och sa –  Om du och jag och stjärnorna är samma så tar jag risken att ta av mig masken men då får du lova mig att inte svika mig.
Flickan tittade på farbrorn med stora ögon
– Kära ädle herre jag är en del av universum och universum sviker aldrig. Hon blinkade med ena ögat och fortsatte:
– Hahaha du är roligt, du förstår väl att ord som svek inte finns på stjärnornas språk, de finns bara i människornas språk. Men det verkar som du har glömt bort väldigt mycket och det kan jag förstå förstås. – Du är rätt så gammal, och du har ju inte skrivit i din egen bok på väldigt länge, men jag lovar jag skall hjälpa dig att komma igång med det också. Det hör liksom ihop, när man tar av sig masken då kan man inte låta bli att skriva i sin egen bok, dansa sin egen dans och vet du herr farbror vad det bästa är?

– Det som är så finurligt det är att när man kommer ihåg vem man är så glömmer man bort att det finns något som heter “rätt ”
Visst är det fiffigt uttänkt ? Jag bara älskar det ! Men nu har vi inte tid att stå här längre gammelfarbror nu är det dags att sätta igång och berätta för flera. Det var ju därför vi kom hit, eller hur ?

14470566_1228549923853827_2203892660154842976_n

 

 

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Behåll lugnet

Förra inlägget jag skrev så beskrev jag hur jag blev lurad av en Rikshadriver i Bombay och hur arg jag blev. Funderade på det senare och såg hur stressad jag var och hur min energi var jämförelse med när jag sedan  flög från Kathmandu till Pokhara där jag befinner mig nu.

Jag hade gått om tid på mig och behövde absolut inte stressa när jag kom till flygplatsen. Jag åkte inrikes så det var en liten flygplats men med många avgångar. Jag fattade inte mycket av vad jag skulle gå och hur bagaget skulle skannas.  Men jag frågade mig fram och log och det funkade bra, de var vänliga och hjälpsamma. När jag checkat in mitt baggage hade jag en timme kvar innan boarding så jag  köpte en kaffe och en kexpaket, hade inte ätit nåt för jag gick vilse på förmiddagen i Kathmandu  🙂  och satt mig för att vänta på boarding. Förstod ingenting av tavlan där det stod vilket plan som skulle avgå var och när. Tiderna som blinkade hade redan varit och det blinkade boarding hela tiden. Men jag stressade inte upp mig utan kunde inte låta bli att le inombords. Allt är en enda röra men de verkar ändå ha koll i kaoset. Hittade en annan tjej med ryggsäck som satte och väntade så satte mig med henne och sedan hjälpte vi varandra och tyda och gå fram till disken lite då och då och fråga om det var vår tur att boarda. När det äntligen var dags så kände killen igen oss och kom fram och sa till.

I planet fick jag sitta med en man som såg extra prydlig ut, kostym och fina skor med välkammat hår.Vi började prata och han berättade att han jobbade med säkerhetsfrågor. Han ställde många frågor om livet i Sverige. När jag beskrev hur många av oss var skilda och hur våra barn flyttade mellan föräldrarna varannan vecka och hur vanligt det var med bonusfamiljer skattade han så det mullrade ifrån magen.Han tyckte det verkligen lät både roligt, konstigt och förvirrande för alla inblandade.

När jag klev av planet så stod det massor av militärer på flygplatsen och mannen som suttit vid mig fick ovationer och stora blombuketter. Jag vinkade lite i smyg när han försvann in i en byggnad omringad av fans och förstod att han var nog högt uppsatt när det gällde säkerhetsfrågorna.

Innan jag hittat min väska så kom han fram till mig och gav mig hans nummer och sa om jag behövde hjälp med något så fanns han där  och sedan frågade om jag ville ha skjuts till hotellet. Han ordnade med en bil och fyra militärer som skjutsade mig fram till mitt fina lilla hotell som jag bokat för bara 250 kr natten. Ett jättemysigt hotell med utsikt över bergen  som jag verkligen stormtrivs i.  Här kan jag sitta och bara glo på utsikten, älskar det.

Tänk så olika det kan vara och  jag lär mig hela tiden. Det är som  universum alltid vill berätta för mig att  inte hetsa upp mig och att inte stressa. Inget blir bättre av det.

I morgon skall jag ut och vandra i Himalaya i fem dagar och  skall bli jättespännande. Jag hoppas mitt illa knä hållet,sänd gärna  helande tankar.

 

 

Kramar

Annette