Berättelsen om vem du är

Av Annette Forslund

En saga som inte är för god för att vara sann

Hon satt tyst i rummet på en stol och betraktade de vuxna människorna omkring sig. Hon undrade varför de sa att de var glada men kändes ledsna. Varför de var allvarliga, hade veck i pannan och varför  ögonen inte längre lyste. Många gånger hörde hon hur de vuxna människorna sa till barnen att de skulle skynda sig och att de skulle lära sig passa tiden. Hon hörde också de säga att det var viktigt att lyssna till andra, koncentrera sig och att lära sig om det som stod i böcker som någon annan hade skrivit. Hon förstod inte varför.

Hon ville hellre skriva sin egen bok, sin egen berättelse istället för att läsa om andras. Hon tyckte att det var så spännande att lyssna till sig själv för när hon lyssnade riktigt noga kunde hon också höra de vackra tonerna av stjärnorna och dansa till sin egen musik som spelades inom henne. Hon förstod inte hur hon skulle höra musiken om hon hela tiden lyssnade till andra. Då skulle hon bara höra deras musik och glömma bort sin egen. När hon försökte koncentrera sig så kunde hon inte längre höra fåglarna och vinden och heller inte heller hur blommorna och träden viskade till varandra. Hon hörde bara tankar som fanns ibland alla andra tankar som människor hade tänkt under många århundraden. Tankar som var fulla av rädslor och bekymmer och som säkert gjorde de där vecken i pannan.
Hon förstod inte heller varför tiden var så viktig, vad det var som var så bråttom. Vart vad det hon skulle.  Hon undrade ofta varför vuxna hade gjort allting så krångligt och varför de gömde sig bakom masker. De kändes ibland som de var rädda och hon förstod inte varför eftersom hela universum vakade ju över dem precis hela tiden. Det måste nog vara så att de helt enkelt hade glömt bort det. Kanske var det så att när man blev vuxen så glömde man bort allt som var viktigt på riktigt, man glömde bort att leka, sjunga och göra allt det där man tyckte var roligt också blev man ordentlig istället. Det verkade också som det var väldigt noga med att göra rätt.

15747833_10154857409373185_4029958617097105203_n

Hon undrade hur hon kunde hjälpa dem att komma ihåg att de också hade varit barn som inte brydde sig om att göra rätt.  Hur skulle hon få de att minnas att man bara kunde göra det som kändes roligt i hjärtat. Hon satt och funderade en lång stund innan hon kom på det. Jag vet tänkte hon, jag ber dom bara ta av sig masken dom har på sig. I den kan de nog inte riktigt se, det är därför inte ögonen lyser. Och eftersom de inte ser ordentligt så hör dom nog sämre. Dom hör nog bara dom där rädda tankarna som människor har tänkt i århundraden och då kan de inte lyssna till livets tankar, dom tankarna som gör att kroppen blir glad och ögonen glittriga.

“Wow vad lyckliga de kommer att bli  när de tagit av sig masken, hela ansiktet kommer nog slappna av och det blir säkert lättare att andas också”

Flickan hoppade ner från stolen och sprang fram till den första vuxna hon såg:
– Jag har ett förslag herr vuxne, jag tror du behöver ta av dig masken.
– Vilken mask pratar du om unge fröken?
– Den som gör att du inte ser livets mirakel och får djupa streck i pannan förstås.
– Jaså den, den har jag haft så länge så den tar jag inte av mig i första taget lilla fröken.
– Men varför farbror, den verkar inta vara skön att ha på sig?
– Skön och skön, det handlar inte om den är skön eller inte, det handlar om att tar jag av den så vet jag inte vem jag är.
Flickan tog farbrorn i handen och gick fram till fönstret och pekade ut på den stjärnklara natten.
– Du är samma som det här, du är stjärnorna, natten, rymden och månen på samma gång, du och jag är samma, vi hör ihop.
– Är du helt säker på det ?
– Absolut, när du tar av dig masken så kommer du också veta att det är sant.
– Men jag vet inte hur jag tar av den, jag har glömt bort det.
– Jag skall hjälpa dig farbror vuxen men då måste du lova mig att hjälpa fler vuxna människor att ta av sig sina.
Farbrorn och flickan  stod tysta vid fönstret och tittade ut i natten. Efter en stund böjde sig farbrorn ner mot flickan, la hennes hand mot sitt bröst och sa –  Om du och jag och stjärnorna är samma så tar jag risken att ta av mig masken men då får du lova mig att inte svika mig.
Flickan tittade på farbrorn med stora ögon
– Kära ädle herre jag är en del av universum och universum sviker aldrig. Hon blinkade med ena ögat och fortsatte:
– Hahaha du är roligt, du förstår väl att ord som svek inte finns på stjärnornas språk, de finns bara i människornas språk. Men det verkar som du har glömt bort väldigt mycket och det kan jag förstå förstås. – Du är rätt så gammal, och du har ju inte skrivit i din egen bok på väldigt länge, men jag lovar jag skall hjälpa dig att komma igång med det också. Det hör liksom ihop, när man tar av sig masken då kan man inte låta bli att skriva i sin egen bok, dansa sin egen dans och vet du herr farbror vad det bästa är?

– Det som är så finurligt det är att när man kommer ihåg vem man är så glömmer man bort att det finns något som heter “rätt ”
Visst är det fiffigt uttänkt ? Jag bara älskar det ! Men nu har vi inte tid att stå här längre gammelfarbror nu är det dags att sätta igång och berätta för flera. Det var ju därför vi kom hit, eller hur ?

14470566_1228549923853827_2203892660154842976_n

 

 

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette