Barnen som ingen vill ha

Av Annette Forslund

Medmänsklighetens ansikte

När jag kom till Dehli blev jag välkomnad med chaiteea och fick blommor runt halsen hemma hos en man som många kallar Guruji. En av hans vänner mötte mig på flygplatsen och tillsammans tog vi en taxi hem till honom. Två dagar tidigare hade jag fått ett meddelande från en vän när hon såg att jag var i Nepal och frågade om jag hade vägarna förbi Dehli. För den här mannen som egentligen heter Munesh Sinha behövde hjälp och hon trodde att jag kunde hjälpa. I bland bara vet man vad man skall göra  och det här gången var en sådan gång. Jag skrev att jag ville träffa honom och bokade om min biljett ifrån Kathmadu så vi skulle hinna träffas. Han skulle lämna Dehli två dagar senare för att hålla meditationsretreat.

Jag har träffat många människor i mitt liv och många med goda intentioner och stora hjärtan. Men en man som Munesh har jag aldrig någonsin träffat. Han och hans fru slutade sina jobb för 20 år sedan där arbetade som ingenjörer för att starta ett barnhem för de hemlösa barnen i Dehli. De sålde sin lägenhet för att ha råd till hyran till första lokalen de hittade för att driva sin verksamhet. Sedan dess har de levt på donationer från företag och privatpersoner. De flyttade själva in i en liten spartansk lägenhet som Munesh pappa hade bott i, den lägenhet där jag träffade dem och som jag också övernattade i. Vi möttes i hallen, där de också mediterar, äter och många gånger sover när de lånar ut sitt eget sovrum till gäster, som de gjorde till mig den här gången.

De som inte har något

De har också startat skolor för barnen som bor i slummen. När barnens föräldrar blir arga och förolämpade för att deras barn börjar skolan istället för att leta mat till dem så låter de  barnen inte bo kvar hos dem. De säger åt sina egna barn att de de kan bo hos Guruji eftersom de ser upp till honom.  Då tar han hem barnen och låter dem sova hos honom. Efter någon vecka så låter barnens föräldrar sina barn komma hem igen för då har det märkt att barnen får både skolböcker och bättre kläder och de börjar förstå att det kanske inte är så tokigt ändå att de får gå i skolan.

I skolan börjar de dagarna med meditation och att sjunga mantran och han undervisar dem hur viktigt det är att ge till andra. Även i barnhemmet börjar de dagarna så. Jag var med på morgonen och såg de här pojkarna sitta på rad på golvet i skräddarställning och meditera och sjunga mantran. Hur mycket jag än försökte kunna jag inte hålla tårarna tillbaka. Blev så otroligt rörd att se dem sitta och sjunga och be för att andra skulle ha det bra. De som inte har något. På barnhemmet fanns det två ruffiga rum där de kunde sova, ett litet kök och två rum där de mediterade och åt. De fanns inga möbler förutom i sovrummen där det stod två sängar där alla sov tillsammans, allt annat skedde på golvet.

Efter meditationen och mantran serverades det mat  och sedan åkte de till skolan där de var hela dagen. Väl tillbaka på barnhemmet så fanns det inte mycket de kunde göra om de inte studerade eller sov. Fast det hade det så knapert så har de det ändå det så mycket bättre än tidigare när de varken hade mat eller någonstans att sova.

Frid på jorden genom meditation

Förutom att jag var och såg på lokalerna så pratade jag mycket med Guruji om livet och vad vi har kommit hit för. Organisationen de driver www.parampranyog.org står för att utveckla mänskligheten och höja medvetenheten. Vi mediterade också tillsammans uppe på hans tak då jag upplevde en frid som är svår att förklara. Vilken man !  Jag fick så många nya insikter under den dagen vi tillbringade tillsammans. Så många så jag bjöd honom till Sverige. Flera måste få uppleva den här mannen, hans goda hjärta och hans expanderande medvetande.

Jag är fortfarande så rörd i både hjärta och själ efter mötet med honom. Funderar hur han orkar dag efter dag. Många i Indien tycker inte om honom och har försökt ta livet av honom, sju gånger har de förstört hans bil, hans egen son har blivit trakasserad på grund av honom, han har inga pengar över till honom själv eller hans familj. Alla pengar han får in går till att täcka hyran och basbehoven för barnen. Vad får han kraften ifrån? När jag frågade honom så svarade han att varje gång han ser på barnen han hjälper och hur tacksamma de är så finns det ingen annan väg att fortsätta göra det han och hans familj gör.

Därför känner jag mig otroligt privilegierad  att få bjuda honom och hans fru för första gången i sitt liv på en resa utanför Indien. Här skall han få möta oss alla fina svenskar som kommer att uppleva hans meditationer och de kommer att förstå vilket helt otroligt jobb de gör. Vi kommer att ta hand om dem och ge av oss och vårt land. Ett land som som är ett av de rikaste länderna i världen. Dit skall han få komma och visa oss att den största rikedomen av alla är att ha ett öppet hjärta och ge till dom som inget har.

Är du intresserad att få komma och bidra och visa din tacksamhet för det han gör samtidigt som du kommer att få uppleva hans energi i de meditationer han gör – så maila till boka@annetteforslund.se skriv bara intresserad av Munesh  – så får du mer info när det börjar närma sig. Någon gång i slutet av mars hoppas jag att jag kan ordna så att han och hans fina fru kan komma hit.

 

Ljus och Kärlek

Annette

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette