Barnen som ingen vill ha

Av Annette Forslund

Medmänsklighetens ansikte

När jag kom till Dehli blev jag välkomnad med chaiteea och fick blommor runt halsen hemma hos en man som många kallar Guruji. En av hans vänner mötte mig på flygplatsen och tillsammans tog vi en taxi hem till honom. Två dagar tidigare hade jag fått ett meddelande från en vän när hon såg att jag var i Nepal och frågade om jag hade vägarna förbi Dehli. För den här mannen som egentligen heter Munesh Sinha behövde hjälp och hon trodde att jag kunde hjälpa. I bland bara vet man vad man skall göra  och det här gången var en sådan gång. Jag skrev att jag ville träffa honom och bokade om min biljett ifrån Kathmadu så vi skulle hinna träffas. Han skulle lämna Dehli två dagar senare för att hålla meditationsretreat.

Jag har träffat många människor i mitt liv och många med goda intentioner och stora hjärtan. Men en man som Munesh har jag aldrig någonsin träffat. Han och hans fru slutade sina jobb för 20 år sedan där arbetade som ingenjörer för att starta ett barnhem för de hemlösa barnen i Dehli. De sålde sin lägenhet för att ha råd till hyran till första lokalen de hittade för att driva sin verksamhet. Sedan dess har de levt på donationer från företag och privatpersoner. De flyttade själva in i en liten spartansk lägenhet som Munesh pappa hade bott i, den lägenhet där jag träffade dem och som jag också övernattade i. Vi möttes i hallen, där de också mediterar, äter och många gånger sover när de lånar ut sitt eget sovrum till gäster, som de gjorde till mig den här gången.

De som inte har något

De har också startat skolor för barnen som bor i slummen. När barnens föräldrar blir arga och förolämpade för att deras barn börjar skolan istället för att leta mat till dem så låter de  barnen inte bo kvar hos dem. De säger åt sina egna barn att de de kan bo hos Guruji eftersom de ser upp till honom.  Då tar han hem barnen och låter dem sova hos honom. Efter någon vecka så låter barnens föräldrar sina barn komma hem igen för då har det märkt att barnen får både skolböcker och bättre kläder och de börjar förstå att det kanske inte är så tokigt ändå att de får gå i skolan.

I skolan börjar de dagarna med meditation och att sjunga mantran och han undervisar dem hur viktigt det är att ge till andra. Även i barnhemmet börjar de dagarna så. Jag var med på morgonen och såg de här pojkarna sitta på rad på golvet i skräddarställning och meditera och sjunga mantran. Hur mycket jag än försökte kunna jag inte hålla tårarna tillbaka. Blev så otroligt rörd att se dem sitta och sjunga och be för att andra skulle ha det bra. De som inte har något. På barnhemmet fanns det två ruffiga rum där de kunde sova, ett litet kök och två rum där de mediterade och åt. De fanns inga möbler förutom i sovrummen där det stod två sängar där alla sov tillsammans, allt annat skedde på golvet.

Efter meditationen och mantran serverades det mat  och sedan åkte de till skolan där de var hela dagen. Väl tillbaka på barnhemmet så fanns det inte mycket de kunde göra om de inte studerade eller sov. Fast det hade det så knapert så har de det ändå det så mycket bättre än tidigare när de varken hade mat eller någonstans att sova.

Frid på jorden genom meditation

Förutom att jag var och såg på lokalerna så pratade jag mycket med Guruji om livet och vad vi har kommit hit för. Organisationen de driver www.parampranyog.org står för att utveckla mänskligheten och höja medvetenheten. Vi mediterade också tillsammans uppe på hans tak då jag upplevde en frid som är svår att förklara. Vilken man !  Jag fick så många nya insikter under den dagen vi tillbringade tillsammans. Så många så jag bjöd honom till Sverige. Flera måste få uppleva den här mannen, hans goda hjärta och hans expanderande medvetande.

Jag är fortfarande så rörd i både hjärta och själ efter mötet med honom. Funderar hur han orkar dag efter dag. Många i Indien tycker inte om honom och har försökt ta livet av honom, sju gånger har de förstört hans bil, hans egen son har blivit trakasserad på grund av honom, han har inga pengar över till honom själv eller hans familj. Alla pengar han får in går till att täcka hyran och basbehoven för barnen. Vad får han kraften ifrån? När jag frågade honom så svarade han att varje gång han ser på barnen han hjälper och hur tacksamma de är så finns det ingen annan väg att fortsätta göra det han och hans familj gör.

Därför känner jag mig otroligt privilegierad  att få bjuda honom och hans fru för första gången i sitt liv på en resa utanför Indien. Här skall han få möta oss alla fina svenskar som kommer att uppleva hans meditationer och de kommer att förstå vilket helt otroligt jobb de gör. Vi kommer att ta hand om dem och ge av oss och vårt land. Ett land som som är ett av de rikaste länderna i världen. Dit skall han få komma och visa oss att den största rikedomen av alla är att ha ett öppet hjärta och ge till dom som inget har.

Är du intresserad att få komma och bidra och visa din tacksamhet för det han gör samtidigt som du kommer att få uppleva hans energi i de meditationer han gör – så maila till boka@annetteforslund.se skriv bara intresserad av Munesh  – så får du mer info när det börjar närma sig. Någon gång i slutet av mars hoppas jag att jag kan ordna så att han och hans fina fru kan komma hit.

 

Ljus och Kärlek

Annette

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Behåll lugnet

Förra inlägget jag skrev så beskrev jag hur jag blev lurad av en Rikshadriver i Bombay och hur arg jag blev. Funderade på det senare och såg hur stressad jag var och hur min energi var jämförelse med när jag sedan  flög från Kathmandu till Pokhara där jag befinner mig nu.

Jag hade gått om tid på mig och behövde absolut inte stressa när jag kom till flygplatsen. Jag åkte inrikes så det var en liten flygplats men med många avgångar. Jag fattade inte mycket av vad jag skulle gå och hur bagaget skulle skannas.  Men jag frågade mig fram och log och det funkade bra, de var vänliga och hjälpsamma. När jag checkat in mitt baggage hade jag en timme kvar innan boarding så jag  köpte en kaffe och en kexpaket, hade inte ätit nåt för jag gick vilse på förmiddagen i Kathmandu  🙂  och satt mig för att vänta på boarding. Förstod ingenting av tavlan där det stod vilket plan som skulle avgå var och när. Tiderna som blinkade hade redan varit och det blinkade boarding hela tiden. Men jag stressade inte upp mig utan kunde inte låta bli att le inombords. Allt är en enda röra men de verkar ändå ha koll i kaoset. Hittade en annan tjej med ryggsäck som satte och väntade så satte mig med henne och sedan hjälpte vi varandra och tyda och gå fram till disken lite då och då och fråga om det var vår tur att boarda. När det äntligen var dags så kände killen igen oss och kom fram och sa till.

I planet fick jag sitta med en man som såg extra prydlig ut, kostym och fina skor med välkammat hår.Vi började prata och han berättade att han jobbade med säkerhetsfrågor. Han ställde många frågor om livet i Sverige. När jag beskrev hur många av oss var skilda och hur våra barn flyttade mellan föräldrarna varannan vecka och hur vanligt det var med bonusfamiljer skattade han så det mullrade ifrån magen.Han tyckte det verkligen lät både roligt, konstigt och förvirrande för alla inblandade.

När jag klev av planet så stod det massor av militärer på flygplatsen och mannen som suttit vid mig fick ovationer och stora blombuketter. Jag vinkade lite i smyg när han försvann in i en byggnad omringad av fans och förstod att han var nog högt uppsatt när det gällde säkerhetsfrågorna.

Innan jag hittat min väska så kom han fram till mig och gav mig hans nummer och sa om jag behövde hjälp med något så fanns han där  och sedan frågade om jag ville ha skjuts till hotellet. Han ordnade med en bil och fyra militärer som skjutsade mig fram till mitt fina lilla hotell som jag bokat för bara 250 kr natten. Ett jättemysigt hotell med utsikt över bergen  som jag verkligen stormtrivs i.  Här kan jag sitta och bara glo på utsikten, älskar det.

Tänk så olika det kan vara och  jag lär mig hela tiden. Det är som  universum alltid vill berätta för mig att  inte hetsa upp mig och att inte stressa. Inget blir bättre av det.

I morgon skall jag ut och vandra i Himalaya i fem dagar och  skall bli jättespännande. Jag hoppas mitt illa knä hållet,sänd gärna  helande tankar.

 

 

Kramar

Annette