Att vara människa

Av Annette Forslund

Jag tror vi är andliga varelser som lever här på jorden som människor och har fått en kropp att bo i. Jag tror också att vi vet väldigt lite om hur egentligen allt fungerar.

Mer än vetenskap

Jag vet inte vad alla forskare tror men jag vet att de inte får säga vad det tror om det inte är vetenskapligt bevisat.  Doktor Eben Alexander var en av de forskarna. Han var en välrenommerad neurokirurg som visste att nära-döden-upplevelser kändes verkliga, men egentligen bara var ett spratt som hjärnan spelade oss när den utsatts för extrem stress.

En dag i november 2008 drabbades Alexander av en sällsynt bakteriell hjärnhinneinflammation – den del av hjärnan som kontrollerar tankar och känslor, och alltså gör oss mänskliga, slutade helt att fungera. I sju dagar låg han i koma. När läkarna insåg att allt hopp var ute och bestämde sig för att upphöra med den livsuppehållande behandlingen så öppnade han plötsligt ögonen. Han var tillbaka.

Det var ett medicinskt mirakel. Men miraklet var egentligen ett annat, för medan hans kropp befann sig i koma reste Alexander bortom vår verklighet och nådde platser som är utom räckhåll för oss levande. Han befann sig i livet efter döden.

YogaMin fundering är hur vi kan koppla upp oss på den plats Alexander besökte medan vi fortfarande befinner oss i våra mänskliga kroppar. Jag tror nämligen att det är där svaret på allt lidande finns.

Han säger att vi kan komma till den platsen i djup meditation så det kanske är därför mindfulness har blivit så populärt och sprider sig mer och mer.

Jag vet att den platsen finns. Där upplever jag så mycket kärlek, tacksamhet, lugn och glädje. Jag vet också hur det känns när jag inte är i kontakt med den platsen. När livet gör ont. Och kanske det är det som är att vara mänsklig. Att känna och uppleva motsatsen och ha empati för det. Både hos sig själv och hos andra.

Det är okej att känna sig liten

Ibland är vi otroligt stora, starka och hela och ibland små, rädda och ledsna. Och att båda är ok. Inget av det är mer rätt eller fel . Min egen upplevelse är att jag gjort det ”fel” att vara den lilla rädda eftersom jag vet att jag har potential att vara så mycket mer. Ju mer jag accepterar att vara mänsklig så kan jag bara omfamna alla känslorna och se dem som en mänsklig upplevelse utan att göra något åt det. Det är som jag är på en spännande resa i att upptäcka alla tusentals känslor som en kropp kan känna. Skillnaden nu mot förr är att jag inte behöver göra något för att ändra dem, bara se dem utan att döma eller värdera och också förstå att de egentligen inte är sanna. Och det är det som är det absolut svåraste.  Så just nu tränar jag på att inte döma, varken dig mig eller någon annan.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette