Allt som rör runt

Av Annette Forslund

Den stackars spädgrisen

Hemma igen efter att ha rest i två och en halv månad. Ute är det grått och kallt, precis som känslan inuti mig. Tomt, grått och sorgset. Varför? Jag vet inte. Behöver jag veta? Troligtvis inte. Jag behöver bara vara med  det som är. Saknar Ritchie, och värmen samtidigt som jag njuter av ordningen och det rena här hemma. Kanske är det så att resan har rört om och rört till. Många intryck har fastnat på min näthinna, jag ser Ritchie i cyklop simmande i det turkosa genomskinliga vattnet när han formar händerna som ett hjärta ler och sedan pekar på mig. Minns clownfiskarna, sjöormen och den stora sköldpaddan.
Jag ser min surflärare i rastaflätor där ute  i vågorna när han spricker ut i ett stort leende när jag äntligen lyckades stå på surfbrädan och surfa in mot land.. Jag hör fortfarande syrsorna, hundarna och tupparna.. Jag kommer ihåg känslan av hänförelse när jag ser Himalayas toppar i soluppgången och kylan mot mina kinder. Jag ser också det skitiga, soporna som är utslängda lite överallt, den döda hundvalpen som ingen tagit reda på och känner lukten av rutten fisk. Jag hör det eviga tutande, bilarnas avgaser, toaletter som stinker urin och jag ser den lilla spädgrisen grillad på ett spett. Allt på samma gång, allt som rör runt.

Vem är jag? Vad vill jag? Hur skall jag leva? Många frågor och inga svar. En gnagande känsla av oro, sorg, ilska i bröstet. Glädje över att träffa mina barn att få komma hem till min nya lägenhet. Allt uppblandat och inga svar.
Jag är ok med det uppblandade, med det onda och en känsla av passivitet. Kan bara sitta och stirra. Håller jag på att bli tokig? Är det något nytt som skall komma och allt det gamla håller på att lämna. Var tålmodig, var stilla, en del vill bara skrika högt och länge. En del ser, betraktar utan inblandning av känslor. Den delen som håller, som är trygg. Den delen som gör att jag kan vila i kaoset.

Kaosmänniskan

Jag vill skriva mer, jag vill vara i ett sammanhang, vill jobba mer. Samtidigt som jag är så trött, väldigt trött, vill sova, vill inte gå ut, vill ingenting. Känner en kraft inuti mig som vill ut, en väldigt stark kraft. Håller jag igen den, är det därför jag är så trött?  Vill resa igen men hur ? Jag behöver ta ansvar över klimatet. Jag vill vara med Ritchie, eller vill jag det? Han är jobbig. Helt galet hur mitt mind är tvådelat. Två sidor som säger motsatsen. Var är den kloka den lugna den som bara vet? Varför har den här kaosmänniskan  kommit fram nu? Trodde hon var borta.

Vill skriva nåt klokt så du som läser det här får nya insikter och förstår hur livet funkar. Vill vara ärlig och visa på att ingen egentligen har koll. Ibland har vi koll och ibland har vi inte det. Vill vara den där kloka, glada, modiga. Vet att allt finns i mig, vet att motsatsen till klok är galen, motsatsen till glad är ledsen och till modig är rädd. Jag vet att allt behöver få finnas. Och kanske är det så att under resan har den kloka, glada och modiga fått en mycket större plats. Det har inte funnits utrymme för den lilla svaga och rädda delen. Därför visar hon sig nu. Här är det tryggt, här kan jag få vara både sorgsen, lite galen och inte ha koll på något.

Samtidigt som det också händer mycket där ute i universum med eclipsar och solförmörkelser, vi skall ta oss från 3D till 5D, massor av gamla mönster och karma skall släppa taget. Oj vad jobbigt det är ibland att vara människa, vem har kommit på att det skall vara så här att växa, att vakna och att komma till insikt. Skulle vi bli uttråkade om det vore lätt?

I morgon är en ny dag och jag vet att de kan vara helt annorlunda, det är det enda som är säkert, inget är statiskt, även hur vi mår.Nu skall jag iväg på en yinyoga workshops med klangmeditation i tre timmar. Jag behöver stämma mitt instrument.

Kärlek till er alla

Annette

 

 

 

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette