Alla våra olika verkligheter

Av Annette Forslund

Träna på att vara lat

I dag har jag en “inte göra nåt som är produktivt dag” Det är väldigt svårt för mig eftersom nu sitter jag här och skriver blogg.  Jag har suttit och kollat på en serie hela morgonen på Via Play, Greys anatomi. Ser aldrig på serier för att jag vet att jag kan bli helt inne i dem och börja leva in i deras värld. Just nu tror jag att jag skall bli kirurg 🙂

Det som blir så tydligt är att vi alla verkligen lever i vår egen lilla verklighet som vi gör till “hela verkligheten”.  Fick precis ett sms från min 15 åriga dotter att hon fått B på matteprovet och var så glad för det. Det är hennes verklighet, prov, skolan, kompisar, killar etc. Vad handlar ditt liv om? Byta jobb, kärleksrelationer, hälsa ? När vi byter verklighet, till exempel när jag väntade barn, då handlade mitt liv om val av barnvagnar, ultraljud och komma på ett namn till bebisen. När jag spelade golf var det det vi pratade om på middagarna. Nu är det många som ser på skidor på Tv och pratar om medaljer. Vi blir  fångna i den verkligheten vi lever och på riktigt tror vi att det är det livet handlar om.

Jag kom ihåg när min sista dotter föddes. Hon är född i maj så jag kom så väl ihåg när vi åkte hem ifrån BB, hur jag tyckte att löven hade slagit ut på två dagar och alla löven skimrade underbart ljusgröna. Hur kunde alla människor bara fortsätta sina liv som vanligt medan jag hade varit med om ytterligare ett mirakel. Om vi kan förstå att vi skapar våra egna verkligheter med vad vi fokuserar på och gör viktigt så skulle vi inte bli bli fast i våra problem eftersom då skulle vi förstå att det inte finns nåt som är verkligt. Vi själva skapar det verkliga. Vi lever verkligen i ett matrix och så länge vi tror på det vi ser så kommer det fortsätta vara precis som vi tror.

Din egen flock

För att se det behöver vi vakna upp, vi behöver bli mer medvetna och se vad den här världen vill att vi skall se. Vad vill matindustrin, läkemedelsindustrin, journalisterna att du skall se? Vi blir bombarderade med rädslor och det enda sättet att inte ta åt sig är att känna kärleken. Kärlek är starkare än rädsla. Kärleken övervinner allt. När du förstår att du är en spirituell varelse som inte behöver någon annans godkännande för att duga och passa in då är du fri att skapa den verklighet du mår bra av. Sedan tror jag att det är jätteviktigt att hitta sin egen flock som stöttar varandra i vetskapen om att livet inte mäts i titlar och prestationer utan att det viktigaste i livet är att följa sin egen sanna väg och skapa en  ny verklighet som inte baseras på rädsla och oro utan på glädje, kärlek och gemenskap.

Nu skall jag åter tillbaka till kirurgernas verklighet, de älskar att operera. vara fokuserade och effektiva. De har inte så bra koll på känslor och gillar inte sånt som inte går att mäta och att kalkylera. Jag tror det är därför jag gillar att kolla på den serien just nu. Den är verkligen långt bort från mitt egna liv.  Tre kvällar den här veckan har jag föreläst och inspirerat människor till att skapa mer av vad de vill vill och jag också coachat mer än vanligt så jag behöver en paus. Just nu känner jag för att gosa upp mig i soffan och försvinna bort i en annan fantasivärld än den jag själv har skapat, det är kul med knivar och skalpeller och lite blod, jag gillar kontrasterna 🙂

Önskar dig en skön helg vackra själ.

Kram

Annette

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette