Alla känslor som väcks till liv igen

Av Annette Forslund

Förälskad är lätt

När man går in i ett nytt förhållande är de många känslor som väcks till liv. I början när man är förälskad är det ofta som en saga. Man ser bara det fina hos varandra man ser allt det man önskat i den andra och livet är ofta lätt och enkelt. Jag kan också känna samma känsla när jag är förälskad i själva livet. Jag ser allt det vackra runt omkring mig och jag kan också se det vackra i det fula. Efter ett dag när förälskelsen sedan skall fördjupas och gå in i nästa stadie det är då allt det man inte vill se som kommer upp både hos sig själv och hos den andra. Eller så är det helt enkelt så att det kommer upp hos en själv och den andra hälften bara speglar det.

Olika strategier för att få kärlek

Igår när jag skrev om att jag blev inlagd på barnpsyk så skrev jag det för jag kan tydligt se hur det har påverkat mig. Jag vet att det inte var mitt fel att jag hamnade där och jag vet att mina föräldrar gjorde så gott det kunde utifrån vad det trodde skulle hjälpa. Det gjorde  det inte för att de var elaka eller inte ville mig väl. De visste helt enkelt inte något annat. Jag är över 50 år så man måste också komma ihåg att mycket har hänt sedan jag var 6 år. Jag har gråtit i terapi och jag vet hur fel och bortglömd jag kände mig. Jag kom i håg att jag till och med bestämde mig för att när jag blev stor så skulle jag gå min egen väg och jag skulle inte lita på någon. Det klart att det satte sina spår. Jag tror vi alla har tagit olika beslut undermedvetet och sedan bestämmer oss för att bli på ett visst sätt för att få kärlek och för att bli omtyckt. Vi utbildar oss till ett visst yrke för att vår pappa ville det eller blir den duktiga flickan för att bli uppskattad och bli sedd. Alla har vi tagit olika strategier för att få det vi alla vill ha – kärlek och gemenskap. Eller så gör vi tvärtom vi hittar olika strategier för att undvika det som gjorde ont.
Min strategi  har varit att klara mig själv och att gå min egen väg. Jag har ett stort frihetsbehov och älskar att vara med mig själv och göra mina egna grejer. Det jag däremot har haft svårt med det är just att stanna i relationer.

 

Närvaro är lösningen

Jag är också en high sensitive person och empat om någon skulle sätta någon slags etikett på mig. Det innebär att jag känner av vad andra folk känner. Jag känner energier kan man säga eftersom känslor är energier. När jag jobbar som coach är det min största gåva för jag kan direkt känna av min klient och guida henne/ honom, det behövs egentligen inga ord. Men när jag är privat och i ett förhållande är det min största utmaning att vara kvar i min energi, i mig, utan att plocka upp och ta över den andras. Så om någon är arg så behöver jag inte bli arg eller ledsen utan jag kan fortfarande vara i mig. Jag kan vara centrerad och närvarande i mig. Ju mer jag kan vara det desto mer hjälper jag också den andra att inte projicera på mig eftersom det inte går, det finns ingen mottagare. Då får den personen ta hand om hans känslor själv.

Det är precis det jag tränar på nu. Det är en otrolig bra träning att kunna vara med sig själv och i sig själv oavsett vad som händer runt omkring. Jag tror det är det enda sättet till förändring. Det innebär inte att jag tycker att man skall vara kvar i destruktiva förhållanden och låta sig bli dåligt behandlad. Jag tror att många verkligen skulle må bättre om de lämnade sin äkta hälft istället för att vara kvar i ett medberoende som det ofta blir.

För mig just nu är det min träning att ta hand om mig själv tillsammans med någon annan. Att inte fly för det har jag gjort så många gånger tidigare. Och som jag började inlägget med så tror jag att jag får se delar i mig, hos den andra som jag själv inte inkluderat, älskat och förlåtit.

Livet är vackert

I dag har vi haft det så härligt tillsammans. Vaknade kl 700 då vi var ut och sprang i 25 minuter, mitt nål är att kunna  springa 60 min innan 2018 är slut. Sedan yogade vi tillsammans, åt en mumsig brunch som de gör här i LA. Vi har också pratat, myst och bara varit. Senare skall vi gå på bio i Hollywood och äta något gott. Livet innehåller massor av vackert fint och skoj men också växande. Och genom att vara modiga och se oss själva och vara närvarande med det så växer vi. Det är inte alltid skönt eller vackert men det är värt det, det är jag 100 % säker på .

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette