Äger du din kropp?

Av Annette Forslund

#Metoo

Äger jag min kropp ? Det borde vara ett självklart svar. Tyvärr har det inte alltid varit självklart för mig. Mina gränser om vad som vad som tillhörde mig lärde jag mig som 37 åring på en kurs i personlig utveckling. Det var inte förrän då som jag förstod att jag ägde rätten till min egen kropp, rätten till mina egna orgasmer och rätten till att säga ja och att säga nej. För mig har det inte varit självklart med gränssättningar vare det gäller min kropp eller vad som är OK eller inte i olika slags  relationer. Jag har låtit mig blivit behandlad som mindre värd och mindre vetande. Jag har trott på att andra kan mycket mer än mig och att män med kostym har ett större intellekt. Jag har blivit lurad och trott på att vetenskap är viktigare än intuition och att bara det går att läsa i ett excelark så är det mera värt än om det är målat på ett papper.

Jag har blivit klappad på huvudet och fått höra att jag inte skall vara så känslig och jag har fått höra att jag inte är en riktig mamma som tar ansvar om jag inte lagar mat, skjutsar, tvättar och sätter mitt eget liv på paus under minst 20 år.

Kvinnor ( och män) törs fortfarande inte erkänna att det inte förstår vad det står på försäkringsbreven, papperna ifrån skattemyndigheten eller banken. Det tror att de är osmarta när det egentligen bara handlar om att det är skrivit på ett språk som skapar en maktobalans. Och det är precis vad makthavarna vill. De vill att vi skall känna oss osmarta så att det har ett övertag.

Det är bara 100 år sedan kvinnan fick rösträtt i Sverige. Det är inte klokt ! För mindre än hundra år hade inte kvinnor rätt att rösta, det är ju helt horribelt när jag tänker efter. Inte undra på att så många kvinnor fortfarande lever i rädsla och känner att de inte räcker till och att de borde vara lite bättre än de är. Det är generationer av förtryck som vi kvinnor bär på.

Nu är det verkligen dags att resa sig, att kliva ut i sin kraft och säga stopp. Res dig och skilj dig om du lever i ett destruktivt förhållande. Säg upp dig från ditt jobb och gör något som är meningsfullt. Om du inte törs göra det för dig själv. Gör det för dina barn. Våra barn behöver förebilder av starka kvinnor som går sin egen väg.

Behöver du inspiration och kraft ? Kom på min föreläsning den 6 december kl 1800.

 Föreläsning – Tydlig Framgångsrik och Fri

 Tro på dig själv – kolla min youtube film

 

 

 

 

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette