Kakor och amningsrum

Det löser sig alltid

Förra gången jag skrev en blogg ifrån en flygplats satt jag i en skön fåtölj  i businessloungen i Los Angeles. Nu sitter jag på en hård metallstol på Kathmandus flygplats och har smitit in i ett amningsrum. Många flygplatser i Indien är superfina men den här i Nepal är fortfarande en gammal skruttig med toaletter med hål i golvet, ingen aircondition, folk sitter på golvet, inga restauranger, ja ni förstår standarden. Därför har jag smugit in här där det är lite mindre människor.

När jag kom hit och skulle checka in så ville det se mitt Visum till Indien. Det papper som jag behövde skriva ut på Arlanda där det stod att jag hade ett giltigt Visum räckte inte här. Här ville det att jag skulle visa det elektroniska, det mejl jag hade fått ifrån Indiska Ambassaden. ( som inte dög i Sverige) Kruxet var bara att internet inte funkade så jag kunde inte komma åt mina mejl. Då är de så söta så de tar med mig in på deras kontor och sedan får jag försöka logga in på mejlen ifrån deras datorer. Det funkade inte heller eftersom jag inte fick något sms på min telefon som jag behövde bekräfta. Efter en stund var det säkert fyra personer som var engagerad i mitt visum och till slut löste de det genom att jag fick logga in på ett annat internet som egentligen bara är till för säkerhetspersonalen. Då hittade jag mitt visum och alla blev glada och en liten söt farbror bjöd på kakor.

Här är jag utanför Pokharas flygplats

Andra ögon när jag reser

Jag har ju tatuerat – Letting go – på min arm och är det något jag praktiserar när jag reser är det verkligen det. Slappna av och andas och inte haka upp sig när jag möter på motstånd. Det är lättare att göra när jag är ute på äventyr. Det är som jag tar på mig andra ögon och ser de mesta med ett inre skratt istället för med frustration. Jag har heller ingen förväntan på hur det skall fungera och det gör också en enorm skillnad. När jag är hemma i Sverige så förväntar jag mig att saker skall funka på ett visst sätt och gör det inte det så har jag inte alls samma tålamod. Även om jag tränat på det massor och har mycket mer tålamod nu än för några år sedan.

Har precis pratat med två andra kvinnor som också smugit in här i andningsrummet. En har varit och hälsat på hemma i Kathmandu och är på väg tillbaka till London dit hon flyttat, hon och hennes man har startat ett reseföretag som speciellt skapar resor till Nepal. Den andra kvinnan var yngre och hon var från Spanien. Hon hade sagt upp sig från sitt jobb och visste inte när hon skulle komma tillbaka till sitt hemland. Hon kanske skulle stanna I Bali dit hon var på väg och hitta ett jobb där. Många människor jag träffar har sagt upp sig och tänker att det löser sig när de kommer hem igen . Det är så roligt och ger mig så mycket att prata med alla typer av människor och höra hur de lever och tänker. De ger mig ännu mera inspiration om att allt är möjligt.

Det kluriga sinnet

Nu är det bara en timma drygt innan jag får boarda. Smuttar på mitt vatten och har lite choklad kvar. Mina Nepalpengar är slut och de tar varken dollar eller kort. Ännu en träning att gilla läget. När jag satt i Los Angeles i Loungen så fanns det ett överflöd av allt och nu är det direkt motsatsen. Mitt sinne kan börja spöka och tala om för mig att jag kommer att bli så hungrig eftersom jag inte ätit något sedan i frukost (8 timmar sedan).

Sinnet har många trick att hetsa upp sig för, det mesta är inte alls sant. Spännande att bara iaktta och även använda sitt inre skratt till sina egna påhittade historier. För de mesta vi tänker är verkligen påhittade historier som vi ärvt från generationer tillbaka. Det är amygdala, den gamla delen av hjärnan som inställd på överlevnad som snackar en massa strunt. Jag kommer inte svälta, blir överfallen eller dö av värmeslag. Jag har det väldigt bra här i mitt amningsrum med blåa metallstolar. Det som är så bra att det inte är armstöd mellan varje stol så jag skall nog lägga mig ner och sova en stund. Väskan blir superbra kudde och alarmet på telefon funkar ju utan internet.

Ta hand om varandra och njut av stillheten

Kram Annette

 

 

De magiska Himalaya

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette

När du ler inombords

Behåll lugnet

Förra inlägget jag skrev så beskrev jag hur jag blev lurad av en Rikshadriver i Bombay och hur arg jag blev. Funderade på det senare och såg hur stressad jag var och hur min energi var jämförelse med när jag sedan  flög från Kathmandu till Pokhara där jag befinner mig nu.

Jag hade gått om tid på mig och behövde absolut inte stressa när jag kom till flygplatsen. Jag åkte inrikes så det var en liten flygplats men med många avgångar. Jag fattade inte mycket av vad jag skulle gå och hur bagaget skulle skannas.  Men jag frågade mig fram och log och det funkade bra, de var vänliga och hjälpsamma. När jag checkat in mitt baggage hade jag en timme kvar innan boarding så jag  köpte en kaffe och en kexpaket, hade inte ätit nåt för jag gick vilse på förmiddagen i Kathmandu  🙂  och satt mig för att vänta på boarding. Förstod ingenting av tavlan där det stod vilket plan som skulle avgå var och när. Tiderna som blinkade hade redan varit och det blinkade boarding hela tiden. Men jag stressade inte upp mig utan kunde inte låta bli att le inombords. Allt är en enda röra men de verkar ändå ha koll i kaoset. Hittade en annan tjej med ryggsäck som satte och väntade så satte mig med henne och sedan hjälpte vi varandra och tyda och gå fram till disken lite då och då och fråga om det var vår tur att boarda. När det äntligen var dags så kände killen igen oss och kom fram och sa till.

I planet fick jag sitta med en man som såg extra prydlig ut, kostym och fina skor med välkammat hår.Vi började prata och han berättade att han jobbade med säkerhetsfrågor. Han ställde många frågor om livet i Sverige. När jag beskrev hur många av oss var skilda och hur våra barn flyttade mellan föräldrarna varannan vecka och hur vanligt det var med bonusfamiljer skattade han så det mullrade ifrån magen.Han tyckte det verkligen lät både roligt, konstigt och förvirrande för alla inblandade.

När jag klev av planet så stod det massor av militärer på flygplatsen och mannen som suttit vid mig fick ovationer och stora blombuketter. Jag vinkade lite i smyg när han försvann in i en byggnad omringad av fans och förstod att han var nog högt uppsatt när det gällde säkerhetsfrågorna.

Innan jag hittat min väska så kom han fram till mig och gav mig hans nummer och sa om jag behövde hjälp med något så fanns han där  och sedan frågade om jag ville ha skjuts till hotellet. Han ordnade med en bil och fyra militärer som skjutsade mig fram till mitt fina lilla hotell som jag bokat för bara 250 kr natten. Ett jättemysigt hotell med utsikt över bergen  som jag verkligen stormtrivs i.  Här kan jag sitta och bara glo på utsikten, älskar det.

Tänk så olika det kan vara och  jag lär mig hela tiden. Det är som  universum alltid vill berätta för mig att  inte hetsa upp mig och att inte stressa. Inget blir bättre av det.

I morgon skall jag ut och vandra i Himalaya i fem dagar och  skall bli jättespännande. Jag hoppas mitt illa knä hållet,sänd gärna  helande tankar.

 

 

Kramar

Annette

 

 

 

 

 

Livets kontraster

 Njuter av lugnet

Sitter just nu på Hyatt hotell i Kathmandu och njuter av tystnaden och ordningen. Det välordnade, det hövliga, det icke påträngande. Åkte från Goa i natt först till Bombay och sedan vidare hit till Kathmandu. I Mombay så fick jag först hämta ut väskan för att sedan byta flygplats ifrån inrikes till utrikes. Jag hade kort om tid så det var viktigt att allt skulle funka för att jag skulle hinna med planet till Kathmandu. Det var inte det enklaste för Indier har inte den bästa förmågan att skynda sig.

När jag skulle försöka få tag i en taxi i mellan flygplatserna så var det ingen som kunde köra mig, alla var förbokade. Till slut fick jag tag i en kille som hjälpte mig att hitta en riksha, ni vet en sån där liten mopedtaxi, Han satte på taximetern och sa till killen som körde den att det var taximeter som gällde. Direkt när jag hoppat på och han börjat köra slog han av den och sa till mig att det kostade 300 rupies. Jag vet att det inte kostar det, det är alldeles för mycket så jag sa nej. Då sa han att han skulle släppa av mig. Och det skulle inte gå för då skulle jag absolut inte hinna med planet, så jag sa OK och han fortsatte köra. När jag satt där bak och åkte så kände jag hur arg jag blev. Jag avskyr att bli hotad så när vi kom fram till flygplatsen så gav jag honom bara hälften. Då blev han jättearg och vägrade släppa av mig så jag fick hoppa av i farten när han fortsatte köra. Det blev en liten uppståndelse och killen blängde på mig med otäcka ögon. Jag var ändå glad att jag inte betalade 10 gånger mer än vad det egentligen kostade. De försöker få bukt med lurendrejerier genom att se till att taxi och mopedbilarna skall använda taximeter och jag vill visa honom att de funkar inte med hot.

Jag hann precis med planet och somnade skönt när planet lyfte fån Indien mot Nepal. Väl framme i Nepal så fick jag söka visum i en automat och betala 25 dollar för ett visum som räcker 15 dagar. Blev lurad på flygplatsen igen eftersom jag tog en prepaid taxi istället för en på gatan. I Goa är det tvärtom, då är det bättre att ta en prepaid. Det kanske bara är att gilla läget och förstå att i ett fattigt land så försöker folk att luras.  Men det som inte riktigt går ihop är att de samtidigt verkligen litar på att man inte skall lura dom. Jag har hyrt moppe flera gånger i Goa utan att de varken tagit namn eller adress var jag bor. De har bara gett mig mopednyckeln och sagt att vi ses sedan.

Nu håller datorn på att ladda ur och min laddare har gått sönder. Hoppas jag får tag på en ny här i Kathmandu. I övermorgon skall jag vidare till Pokhara och därifrån skall jag gå på trekking. Önska mig lycka till 🙂

Kram från mig,

 

Annette