En känsla av övergivenhet

Av Annette Forslund

Utsidan reflekterar min insida

Efter ett dygn i La Jolla med ont i magen och i hjärtat är jag helt slut. Det som skulle bli en mysig födelsedag slutade med att jag låg ihopkrypen i sängen i vårt hotellrum med magsmärtor. Jag hann dricka ett glas cava och njuta av den underbara utsikten innan jag började känna min onda mage. Det som gjorde mest ont var inte den onda magen, utan att den person jag var där med blev besviken på att kvällen inte blev som han hade tänkt sig. Det jag önskade skulle vara ett kärleksfullt omhändertagande blev istället ett avvisande.

Eftersom jag tror på att jag skapar mitt eget liv så är min största fundering på varför jag skapar en sådan situation. Jag tänker att allt jag gör med mig själv på insidan visar sig i det yttre. Jag förstår att jag har avvisat mitt svaga jag, de delar i mig själv som är sårbara och rädda. Jag tycker inte att jag gör det numera utan tvärtom så omfamnar jag dem och ger dem kärlek. Så den yttre världen är ett eko från det förflutna och ger mig en gåva. Den visar att jag behöver vända mig inåt ännu mera och förstå att jag kan härbärgera mer än vad jag tror.

Det klart att det är enkelt att vända mig utåt och göra mig själv till ett offer och tycka lite synd om mig själv. När man har ont borde det vara självklart med kärlek och inte ett avvisande. Men är det inte så vi ofta gör med oss själva? Vi dömer och tycker vi borde vara starkare, klara av mer och skärpa till oss? Alltså får jag bara se en spegel av mitt undermedvetna som jag inte kan se annars. Mellan magsmärtorna i natt så bestämde jag mig att vara ännu snällare mot mig själv och ta hand om mina behov.  Jag gick upp och mediterade i fullmånes sken och den berättade för mig att mina behov  har fått stått tillbaka till förmån för min käraste som de ofta kan göra i början av en kärleksrelation.

Avisande och övergivenhet

Jag är också helt övertygad om att jag kan inte ändra någon annan utan jag kan bara ändra på mig. Jag kan ändra på det sätt jag responderar till en sådan händelse. Och jag har ändrat mig massor. Förr hade jag skällt och förmanat och talat om för vederbörande att det inte är ok med ett sånt agerande. I dag ser jag att jag inte behöver tala om det för honom, han vet det redan. Varför han agerar som han gör behöver han själv förstå och ändra på om han vill. Jag tror att han vill men inte vet hur. Gudarna skall veta att jag får hålla mig och inte gå in och coacha honom. Det är inte min uppgift i den här relationen. Min uppgift är att ta hand om mig och sätta mina gränser och förstå att det är ingen slump att den här situationen uppstod.

Jag kan inte se hela bilden ännu eftersom jag är mitt uppe i den. Det jag kan se är att det är mycket gammalt som kommer upp som jag behöver hela. Saker som jag trodde jag hade helat men som fortfarande styr delar av mitt liv. Så länge jag låter dem styra så skapar jag inget nytt utan jag återskapar bara min historia. Eftersom jag är ofantlig trött på min historia av rädsla, avstängning och dömande så tänker jag ta möjligheten att gå igenom det här och låta mina celler få helas. Det som sker nu är att varenda liten cell har öppnats av den kärlek som vi kan känna för varandra. Nu behöver alla mina gamla minnen komma upp i ljuset, minnen av avisande och övergivenhet. Det är bara i ljuset de kan helas. Istället över att vara besviken så jag faktiskt tacksam. Tacksam över att jag kan känna rädslan och smärtan utan att döma den och försöka få bort den. Jag är med den istället. Låter den finnas utan att den tar över.Istället för att stänga hjärtat så öppnar jag det. Låter inte tankarna ta över om hur det borde vara.  Hur skall jag egentligen kunna veta hur det borde vara ? Jag odlar min tillit till mitt högre jag, till kärnan, till den jag också är. Det absolut viktigaste i de här processen är att inte göra mig till ett offer utan att veta att jag har 100 % ansvar över mitt liv- alltid.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här

Annette Forslund

Jag har drivit eget företag i 25 år och arbetat med människor i utveckling i 14 år. Jag är ICF-certifierad coach Transformativ coach certifierad av Michael Neil i Los Angeles. Auktoriserad psykosyntesterapeut, yogalärare och Mindfullness-instruktör. Jag har utbildat ett 100-tal coacher i Nya Tidens Coachutbildning, har ett förflutet i försäkringsbranchen och har varit delägare i Max Matthiessen. Det viktigaste i mitt liv är att vara arkitekten i mitt eget liv och skapa min egen verklighet.

Ta min webbkurs!

Skapa en ny verklighet för inre och yttre framgång

Läs mer här
Läs mer från Annette

Kylan är värst

Har precis kommit tillbaka till Pokhara efter 5 dagars trekking. Mina vader är ömma och mina lårmuskler känns som fiolsträngar. Vi gick mellan en och två mil om dagen och det är inte så långt om man går på platt mark. Men det ÄR långt när man går 1, 5 mil uppför och 0,5 mil nerför. Finns liksom inget platt utan det är bara upp och ner hela tiden. När man har gått uppför en timme så är man svettig, riktigt svettig som sedan torkar när man går nerför.  Men det som var jobbigaste var egentligen inte själva gåendet utan det mest påfrestande var när man stannade för att äta middag och att sova i tehusen.

Du vet när du varit ute en hel dag och åkt skidor eller något annat fysiskt, när du har svettas och ansträngt dig. Du vet den sköna känslan när du kommer in i varmt och skönt hus och du får duscha och ta på dig myskläder, den känslan. Den infinner sig inte i bergen för där är det bara kallare när du har stannat och inte går längre. Det finns ingen värme i husen varken där man sover eller äter. En natt så sov jag med mössa, vantar och min termos med varmt vatten tätt intill mig. Det är det som är det värsta, det fuktiga och det skruttiga. Toaletterna är sådan där hål i golvet och det luktar verkligen kiss. Det finns inget varmt vatten i duscharna om de ens funkar. Det var den största träningen för mig, att bara gilla läget, att slappna av och njuta av hur det ändå blev varmt under täcket när jag legat ett tag. Tänk de som bor där uppe i bergen jämt, i det kalla, undrar om de vänjer sig?
Nog om kallt,  jag har nog fobi för kyla 🙂

Här sov vi en natt

Naturen var helt magisk och vi gick i skiftande natur. Både högt upp och långt ner i dalgångarna. Vi gick förbi befolkningen när de skördade sitt ris, tvättade sina kläder och levde sitt normala liv. Vi gick förbi skolor och små söta skolbarn på väg till skolan. Vi blev passerade av unga killar som bar allt möjligt upp och ner för bergen och ibland åsnor och hästar som också bar nödvändigheter upp i byarna.

Snacka om tungt 

En morgonpromenad under stjärnorna

En morgon gick vi upp till Poonhill kl 500 på morgonen för att se soluppgången. Helt magiskt, det påminde mig om ett luciatåg som gick under stjärnorna upp mot toppen. Alla tysta på led och många med pannlampor. Utsikten var magnifik och vi kunde se flera av värdens högsta bergstoppar.

Funderade på varför människor vallfärdar från hela världen för att sova i ett kallt rum, kliva upp fem på morgonen, gå 400 meter uppåt i 45 minuter för att se hur solen går upp och se bergstopparna. Vad är det som gör att vi gör det? Vad är det som gör att jag gör det? Mitt svar är nog att det är något heligt och övernaturligt samtidigt som det är det mest naturliga som finns. Jag tror jag inte har något bra svar på den frågan. Men det som känns i mig efter de här dagarna är lycka, tillfredställelse och tacksamhet. Det känns som jag hämtade en del av mig där uppe hur konstigt det än låter.

Kanske är det så att jag blir påmind om att jag är en del av något mycket större, att den storslagna naturen läker något i mina celler. Jag blir påfylld av liv. Jag vet inte riktigt varför jag åkte hit utan det var bara något som jag visste att jag ville. Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar när något inom oss pockar på. När vi får för oss något. Ignorera inte det, utan följ det.

Jag är så glad att jag följde min inre viskning och gjorde något som kändes både roligt, obekvämt och jobbigt. Just nu sitter jag på mitt hotellrum och verkligen njuter av alla de bekvämligheter som vi så ofta tar för givet. Jag verkligen njuter av det fina golvet i badrummet, tekokaren och vita lakan som är mjuka och luktar nytvättat och värmen såklart.

Jag har några dagar kvar här i lugnet i  Nepal och Pokhara innan jag åker vidare mot nya äventyr, nästa anhalt är New Dehli och där är det inte lugnt utan typ motsatsen.

Ta hand om dig och lev din dröm.

Kram
Annette